Trollkarlen från Oz och silvermyntfoten - om en litteraturhistorisk vandringshistoria

En gång på det glada 90-talet så läste jag en artikel på DN:s kultursida som ställde frågan om Trollkarlen från Oz av L. Frank Baum egentligen var en allegori om det amerikanska Populistpartiet och silvermyntfoten. Enligt denna artikel så stod Fågelskrämman för bönderna, Plåtman för arbetarna och Lejonet var en politiker. Den gula tegelvägen var guldmyntfoten medan silverskorna (i boken är skorna inte röda som i filmen utan av silver) stod för silvermyntfoten.

Jag läste detta något förvånad då det verkade som en väldigt invecklad allegori som hade gått mej helt förbi trots att jag läst böckerna ett antal gånger.

Denna prosilvermyntsfotsläsning av romanen dyker upp lite överallt. Den har sin bakgrund i en essä av Henry Littlefield från 1964 kallad "The Wizard of Oz: A Parable on Populism".
Littlefield hade använt Baums bok i sin historieundervisning när han försökte förklara det rätt invecklade presidentvalet 1896. När det populistiska People's Party (inte att förväxla med Folkpartiet) hade ett kortvarigt inflytande. Ett av deras krav var att övergå till silvermyntfot.

Kärnan i Littlefields läsning av romanen är att guldmyntfoten (Den gula tegelvägen) inte leder hem (bort från den ekonomiska krisen) men att silvermyntfoten (silverskorna) är lösningen som stirrar oss i ansiktet (är på våra fötter). Littlefield tog också upp att Baum hade varit journalist under valet och att han alltså kände till populiströrelsen.

1977 tog Gore Vidal i förbifarten upp Littlefields läsning, som han sa var "elaborate", i en artikel om Oz-böckerna. Därifrån spred sej uppfattningen om att Trollkarlen från Oz var en populistisk traktat som en löpeld. Nya författare la till fler likheter mellan romanen och populiströrelsen. Vilket gjorde tolkningen mindre elegant men gav den alltmer karaktären av vedertagen sanning.

Littlefields läsning är rätt fyndig och välgjord. Men innan den hade, under 64 års tid, ingen annan sett allegorin. Den vart uppenbarligen noga gömd.

Den fattigdom som skapade Populiströrelsen går att se också i Baums böcker. Med gårdar som håller på att gå under och ett fantasiland med överflöd på mat och där man leker lika mycket som man arbetar. Men Baum var inte en anhängare av Populistpartiet.

Mycket pågrund av att den här läsningen också tagits upp av ekonomer och historiker (och ekonom-historiker) har myten om Trollkarlen från Oz som en silvermyntfotsvänlig stridsskrift fortlevt och spridit sej vidare. Och nådde alltså på 90-talet DNs kulturredaktion*.
För det mesta har man helt tappat Littlefield på vägen och läsningen presenteras som en självklar sanning. Trots att ingen skulle ha hört talas om den om den inte nämnts i en bisats i en Gore Vidal-artikel.

En variant av populistallegoriläsningen finns på den svenska wikipediasidan om romanen.

*hur pass okritiskt teorin presenterades i DN-artikeln (som jag inte vet vem som skrev) eller om Littlefield och Vidal togs upp kommer jag inte ihåg.