Jag har påbörjat Svält av Knut Hamsun. Denna norska korta roman från 1890 har jag inte läst tidigare.
Jag är emellertid rätt säker på att jag påstått att jag har läst den.
Och då också trott att jag har gjort det.
Det kan ibland inge en känsla av deja vu när man läser klassiker. Då handling och ofta också fraser känns igen från annat håll.
Just handlingen är kaqnske inte ett så stort problem med Sult. Redan det inledande "Det var på den tiden jag gick omkring och svalt i Kristiania" (övers, Pelle Fritz-Crone) täcker en stor del av intrigen. Att jag sett filmen påverkar inte heller läsningen så mycket.
Men meningar och stycken känns bekanta. Och detta att boken påverkat så många senare stadsskildringar som jag läst ger en slags ekande effekt till texten. På postmodärnt vis så borde jag väl närma mej texten utan att tänka på dess inverkan. Men i så fall så skulle denne Hamsun bli något av en Stig Larsson- eller Jan Myrdal-epigon.
Det är trots allt en fängslande text. Man kanske skulle ge sej på fler av de där böckerna som man tror sej ha läst.
Jag blandar ihop Svält med Stad i ljus, som också handlar om en fattig, svältande författare.
SvaraRadera"Stad i ljus" påminner en hel del om "Svält". Man kan nog anta att den unge Eyvind Johnson läst Hamsun rätt noga.
SvaraRaderaOch han verkar inte ha varit den enda. Den påminner om många senare böcker.