Översättare

Jag har läst två franska romaner bredvid varandra. I taket av Éric Chevillard och En rysk roman av Emmanuelle Carrère. Carrère har jag läst ett par romaner av tidigare. Av Chevillard, en yngre författare, har jag bara läst en. Men de två författarna har jag ändå tänkt på som rätt olika varandra och handlingen i dessa böcker motsäjer inte den bilden.

Ändå tycker jag när jag läser de att de påminner om varandra i tonen. Och jag kunde inte riktigt sätta fingret på varför. Sen inser jag att bägge böckerna har samma översättare - Anna Säflund-Orstadius.
Det är nu inte något sensationellt sammanträffande. Det är två nyare franska romaner (Chevillarden skrevs i slutet av 90-talet men kom ut på svenska 2008, medan Carrèren kom ut i år).

Jag kan inte läsa franska. Och alltså inte bedöma översättningarna. Språket flyter bra - bägge har på sitt sätt en vacker prosa. Recensioner av böckerna som jag sett nämner också bara översättaren (positivt) i en mening eller en bisats.

Just bisatser är det rätt många av i bägge böckerna. Många komman. Detta att bygga bisats på bisats lär vara vanligare i franskan. Och det händer att översättare väljer att försvenska meningsbyggnaden (det är vanligare i nyöversättningar av äldre verk). Men de är fler hos Chevillard än Carrère och det är knappast ett ovanligt val att bibehålla originalets meningsuppbyggnad (och hos Chevillard så skulle det omständiga i berättarrösten bli svårt att återge utan alla dessa utbroderade på varandra snubblande meningar i meningen).
Så den gemensamma svårgripbara tonen kan knappast förklaras en bart med meningsuppbyggnaden.

Snarare tror jag att ekon av översättarens röst finns kvar i ett översatt verk. Och att detta, även om man nuförtiden ofta vill att översättaren ska märkas så lite som möjligt, är en kvalité snarare än en brist.
Även om en översättning bör vara följsam (även om detta inte är ett självklart ideal, det har funnits tider då man sett annorlunda på översättarens roll) så blir en översatt text platt om det inte finns med något av översättarens tonfall. Det säflundorstadiuska i texterna är en styrka.