Tiden är ute. Lägg ner pennorna.
De två sista rätta svaren är:
2. The Iron Dream av Norman Spinrad. En ukroni (eller som man numera ofta (felaktigt) kallar det: en kontrafaktisk roman) där Adolf Hitler i stället för att bli ledare för nazisterna flyttar till USA och börjar skriva science fiction.
Boken utgörs till största delen av en av de romaner Hitler skrivit. Spinrad ville helst ge ut boken under författarnamnet Adolf Hitler med titeln på denna fiktiva roman: Lord of the Swastika.
Lite förståeligt så tyckte inte hans förläggare att det var en särskilt bra idé.
Romanen är fascinerande. Den berättar historien om det Tredje Rikets uppgång och fall som om det vore en dålig fantasy-berättelse.
Ett utdrag på svenska finns i Janus nr 29. Där det också finns en artikel om The Iron Dream.
och
4. En man med många talanger av Patricia Highsmith.
Också känd som första boken om Tom Ripley.
I mitt inlägg på länken citerar jag Femina-rekommendationen. Som jag nog är ensam om att tycka är rolig.
Haha, jag tyckte ju också att Feminarekommendationen var rolig.
SvaraRaderaEn av de roligaste sakerna är att Femina-recensioner i sig själva består av typ 10 rader i en spalt. Och sen så citerar man ett sammandrag av ett sammandrag.
Men den här boken har jag ju i alla fall läst (och skrivit riktigt mycket om dessutom).
Men åh så dåligt att inte plocka Highsmith!!! med Graham Greene och "claustrophobic" och allt!
SvaraRadera*skäms*
Det måste göra att det känns extra pinsamt att du inte kunde den.
SvaraRaderaJag läste om den andra Hitler-ukronin hos dej idag.
Tyvärr blev det inte av att jag läste din virtuella Harry Mulisch-julklapp. Eller har inte blivit av än i alla fall.
Men herregud – hur ska man kunna plocka en bok som beskrivs som
SvaraRadera"EN AV ÅRETS BÄSTA BÖCKER I GENREN enligt Sven Sörmarks deckarguide i Femina"
Det kunde precis lika gärna ha varit En medborgare höjd över varje misstanke.
... fast om det varit det hade Sörmark fått skämmas lite mer.
SvaraRaderaSnowflake: Egentligen är det väl en rätt vag formulering.
SvaraRaderaMen om du vill skämmas ska du naturligtvis få göra det.
Vixxt: Det kom ju ytterligare en ledtråd.
SvaraRaderaOch jag hade citerat blurben i mitt inlägg om boken. Så den som läser den här bloggen borde ha haft en viss chans att känna igen det.
Att ingen gjorde det är väl därmed snarare min skam än läsarnas.
Aha. Ledtrådsinlägget har jag missat (eller missat och missat – jag läste inte så mycket bloggar igår).
SvaraRaderaMen jag tycker så klart att det är du som ska skämmas mest i din blogg.
Tycka saker kan man ju alltid.
SvaraRaderaJag har i och för sej för mej att Femina kunde ha en rätt hyfsad bokavdelning förr i tiden. Om jag nu inte blandar ihop den med Damarnas Värld.
SvaraRaderaPetter, om du vänder dig till mig så är jag inte rätt person. Jag skulle inte kunna se skillnad mellan Femina och Damernas värld om så mitt liv hängde på det (ja, alltså om första sidan var bortriven då). Jag har köpt båda då och då (om nån dvd medföljt som jag inte sett men kan tänka mig att se), men aldrig direkt på grund av bokartiklarna. Men det är sant att det som väl skrivs om böcker (i vilken tidning det nu är eller om det är båda) inte är så dumt. Men de där kortrecensionerna som jag tänker på är väl inte mer än några korta meningar? Om man skriver mer om böcker så är det väl mer en längre artikel/intervju med en författare eller så? Men igen - jag är verkligen ingen expert, och de senaste årens erfarenhet baseras på om min hårfrisörska har lagt fram tidningen framför mig.
SvaraRaderaNej, jag har också mest läst den hos tandläkarn o. liknande (hos frisören kan jag inte läsa då jag tycker det är för obehagligt att klippa håret).
SvaraRaderaJag tror min mor brukade hävda att nån av de där tidningarna hade en bra bokavdelning. Men det var kanske mest ett alibi för att köpa den.