Jag läser Kafka på stranden av Haruki Murakami. Vid ett tillfälle tillfrågas huvudpersonen om han känner till sin namne och de börjar prata om "I straffkolonin". Vilket får mej att ta en paus i boken för att gå och läsa om novellen. Men jag upptäcker att jag inte har just den boken. (De flesta av mina Kafka har jag i W&W-serien. De gav ut två novellsamlingar med Franz Kafka. Jag har En läkare på landet men inte I straffkolonin.) Då kommer jag på att jag har novellen. På engelska. I den av Ray Bradbury redigerade volymen Timeless stories for today and tomorrow. Det känns lite dumt att läsa "In the penal colony" på engelska så jag bläddrar i volymen i stället.
Antologin är en samling fantasy. På sätt och vis. Bradbury skriver i förordet till den här samlingen från 1951 att novellerna är valda av författare som sällan skriver fantasy. Shirley Jackson, John Steinbeck och Christopher Isherwood är några av författarna. Det är en trevlig volym (och det omslag mitt ex har är snyggare än det på bilden). Men det får mej att fundera på huruvida man kan kalla "I straffkolonin" för fantasy.
På ett plan är frågan rätt enkel. Kafka skrev i en annan tradition än fantasyns. Han må ha påverkat författare i genren men har själv inte påverkats av den. Och alltså är detta inte fantasy.
Men just "I straffkolonin" skulle stå ut mindre i en fantasyantologi (Bradburys antologi är snarare en slipstream-antologi, även om det blir anakronistiskt att kalla den för det då termen slipstream uppfanns på 1990-talet) än många andra Kafkanoveller. Kvalitativt skulle den säkert stå ut men det är en annan sak.
Om man tar "Förvandlingen" som visserligen inte är realistisk går det där rätt lätt att peka ut hur den skiljer sej från genren. Att det inte finns någon förklaring till Samsas omvandling gör inte att det inte är fantasy. Men i fantasy när något liknande sker så är det för att i den värld som finns sådant brukar ske.
Men i "I straffkolonin" målas en värld, ett rike upp där sådant som användandet av denna onödigt tillkrånglade avrättningsapparat händer. Visserligen ser vi bara en liten del av den världen.
Man skulle kunna invända att språket, den sakliga tonen skiljer sej från den som brukar användas i fantasyn. Men en del av till exempel Ursula K. LeGuins senare noveller har lite samma slags distanserade ton.
Å andra sidan kan man fråga sej huruvida detta spelar särskilt stor roll. Inlivandet av en kafkanovell i en genreantologi (jag har sett honom också i skräckantologier, jag tror samma novell) spelar väl mest samma syfte som när bibliotekarier ställer Brott och Straff bland deckarna och nöjt noterar att utlåningen av verket går upp. Och därmed lurar på intet ont anande läsare denna den tråkigaste av tråkiga böcker.
Men just Kafkas stora inflytande på genren gör ändå att jag tycker skillnaderna och likheterna de imellan är intressanta. Och också de övriga novellerna i antologin får en ofta att fundera över gränserna mellan genrelitteratur och mainstream.
(Först publicerad 15:e maj 2009.
Jag återvände till Murakamis Kafka på stranden, läste ut den och skrev om den. Med inledningen: "I en av böckerna i Simone de Beauvoirs memoarsvit så sitter hon med Sartre och de läser en artikel där Proust, Joyce och Kafka kallas för de tre största författarna. Detta är typ tidigt 40-tal. De skrattar gott åt detta påstående. Om nu den där Kafka verkligen var så bra så skulle de väl redan känt till honom.
Något liknande kan jag känna inför hypade författarskap. Om nu den här Haruki Marakumi verkligen vore så bra så skulle jag väl redan ha läst honom. Detta är möjligen ett inte helt logiskt resonemang.")
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar