Bakom sista luckan så hittar vi en snöflinga och en resa bakåt i tiden

I det första numret av Planetary förekommer en modell av verkligheten som en snöflinga som existerar i 196 833 dimensioner. Detta är en i sinnevärlden eller åtminstone den matematiska världen existerande teori. Warren Ellis kombinerar denna teori med sf-troper som hemliga sällskap och kvantdatorer på 40-talet. Och sättet som detta multiversum skapas först när de sätter på denna kvantdator påminner om hur multiversum skapas i Michael Moorcocks A Cure for Cancer, en roman som Warren Ellis brukar nämna bland sina förebilder.

Snöflingan återkommer genom första hälften av Planetary, liksom talet 196 833. Dessa knyter de tidiga fristående avsnitten samman.

I albumen som samlar serien finns också en bild av en snöflinga på försättsbladen.

Efter det långa uppehållet på Planetary så minskar Snöflingesymbolens betydelse för serien. Och inte heller i detta det sista numret av serien kommer den åter.

Dock finns här ett liknande användande av en faktisk matematisk teori. Den här gången handlar det om en tidsreseteori som också påverkade filmen Primer (den mest komplexa tidsresefilmen hittills). Denna blandas med en vanlig konvention inom sf-litteraturen att upptäckten av en tidmaskin innebär världens undergång. Så pass vanligt tema att det finns ett avsnitt av Arkiv X som handlar om det. Annars har författaren Robert Silverberg återkommit till temat flera gånger. Som i "Nålen i tidstacken", i novellsamlingen Det brokiga cocktailpartyt.

Annars är det en hyfsad epilog. Trots vissa brister - däribland den klumpigaste varianten på "- It's a strange world. - Let's keep it that way." hittills. Tecknobabblet i denna är också babbligare och mindre elegant än i det första numret med snöflingan.

Men det passar Planetary att sluta, inte i en strid, utan i en räddningsinsats.