onsdag 15 december 2010

H. G. Wells och Josef Stalin


En av de lite underliga idéerna hos den äldre H. G. Wells var att en intelligenselit borde styra världen. I och för sej ingen ovanlig idé på trettiotalet. Men till skillnad från de flesta som framförde en liknande utopisk syn så försökte Wells vinna ett par av den tidens ledare för sin sak. Som Theodore Roosewelt. Och Josef Stalin (Wells föraktade både Hitler och Churchill som ett par förvuxna 13-åringar, så han bjöd inte in de i sin världsstat).

Den utgåva jag har av Leninismens problem, en Greatest Hits-samling med artiklar och tal av Stalin, är en översättning av den elfte ryska upplagan. I början av boken står ett förord där skillnaden mellan den 10:e och elfte upplagan beskrivs. Några texter har lagts till. Några har tagits ifrån. En av dem som blivit utelämnade i denna utgåva är "Samtal med den engelske skriftställaren H. G. Wells". En viss Wells-brist råder alltså i detta Stalin-urval.

Jag tror jag ändå läst intervjun någonstans. Men det är möjligt jag bara läst om den. Mötet också upp i Wells självbiografi. I en recension av den självbiografin så beskriver Erik Blomberg scenen där Wells möter Stalin som "oemotståndligt skrattretande". Wells menar att Stalin, då han är en duglig man, borde se på saker och tinmg ungefär som Wells själv. Och föreslår för Stalin en förening av västerländsk kapitalism och österländsk kommunism. Stalin tackar nej.

Leninismens problem är på många sätt en intressant bok, med eller utan samtal med engelska skriftställare. Men det är svårt att skriva om den som om vilken bok som helst (J. Stalin har gjort det igen! 4 av 5 röda stjärnor!.) Den nästan tusensidiga tjocka boken var den för varje utgåva reviderade grunden för Dia-Mat, den sovjetiska förkortningen (förvrängningen) av den dialektiska materialismen. Mycket av det som kallades för leninism, som själva idén med kommunistpartiets ledande revolutionära roll, kommer snarare härifrån än från Lenins skrifter.

Man kan knappast bedöma Stalin enbart genom det han skrivit. I ett tal om kollektiviseringen på landsbygden så understryker Stalin att man måste gå varsamt fram. Detta år 1928.

Men även om man inte hade vetat att kollektiviseringen inte direkt gick varsamt fram och den enda kunskap man hade haft om Sovjet på 20-talet hade kommit från Leninismens problem så finns det i texterna ofta en rätt obehaglig underton som gör att det kanske inte hade förvånat en om man efter läsningen fick höra talas om övergreppen under kollektiviseringen.

Då boken ofta består av transkriberade tal så beskrivs också i texten hur åhörarna skrattar och applåderar. Urvalet är kronologiskt ordna och andelen hurrarop ökar stadigt genom bokens gång. För att till sist ge oss i slutmeningen en av de mest på en gång skrämmande och komiska avslutningarna i böckernas värld: "(Alla delegater reser sig och hyllar kamrat Stalin med långvariga ovationer och rop: >>Leve kamrat Stalin! Leve den store Stalin! Leve vår avhållne Stalin!>>)".

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar