måndag 20 december 2010

Jules Verne-serien


Jules Verne-serien är egentligen två serier böcker. Sam J. Lundwall var redaktör för en serie av Vernes mindre kända romaner på förlaget Askild & Kärnekull i början av 70-talet. Sex romaner kom ut. Fler var planerade. På Lundwalls eget förlag Delta kom ytterligare en handfull romaner ut i en bokserie med samma namn. I den ingick inte den roman som var planerad som den sjunde i Askild & Kärnekulls utgivning.

Det är trevliga utgåvor med originalillustrationer. Böckerna i de två serierna är väl mestadels mindre kända av god anledning. Men de påminner om att Verne inte bara skrev de gamla de gamla vanliga misstänkta - ett åttiotal romaner skrev Verne allt som allt. Ett par av böckerna kom för första gången ut på svenska. De övriga hade sina enda tidigare svenska översättningar på 1800-talet.

Lundwalls efterord, som är samma i alla böckerna, understryker hur den äldre Verne hade en mörkare syn på världen. Och två av böckerna Luftens herre och Världens herre får stå som exempel. Då hjälten i den förra boken kommer tillbaka maktgalen i den senare.

Nu kan denna syn diskuteras. Verne hade flera gånger i sin tidiga karriär tvingats ändra slut så att de blwev lyckliga. Så den ökade svartsynen har kanske mer med mindre ivriga redaktörsfingrar att göra. ven om det finns en ingenjörsromantik i till exempel Den hemlighetsfulla ön - som var en av de romaner där Verne tvingades ändra slutet.

Redaktörer fortsatte att lägga sej i Vernes texter även efter hans död. Många översättningar av Verne utelämnar stora delar av texten, framförallt av Vernes många faktauppgifter, "denna trygga fakticitet" som Jan Myrdal skriver i ett förord till en utgåva av Jorden runt på åttio dagar. (Verne dyker upp flera gånger i Myrdals författarskap. Jan i Barndom läser Till jordens medelpunkt. Medan de två Kapten Nemo-böckerna, En världsomsegling under havet och Den hemlighetsfulla ön, är utgångspunkten för ett kapitel i Indien väntar. Ett norskt urval av Myrdals texter sammanställt av Sigurd Allern og Per Petterson heter Kaptein Nemos virkelige navn: artikler i utvalg 1949–86. Texten den fått sitt namn efter finns i Skriftställning 4. Verne förekommer hos fler svenska författare. Till jordens medelpunkt återkommer Lars Gustafsson flera gånger till, både i sin poesi och prosa. Och P. O. Enquist och Kapten Nemos bibliotek och säkert många fler.)

Och i 5 av de 6 Askilde & Kärnekullsböckerna står att de är översatta och bearbetade.

Jag köpte böckerna antikvariskt, och i den första Det yttersta vapnet (den som gör att man i artiklar om Verne ofta hävdar att han förutspådde atombomben - det gjorde han inte) låg två urklipp ur Dagligt Allehanda från november 1977. Dessa refererar en artikel i Hufvudstadsbladet av en finsk Verne-översättare som kritiserar de två Jules Verne-serierna. Dels för faktaslarv och felöversättningar. Men också för bearbetningarna.
Som här också ska ta sej politiska uttryck. En lat betjänt i en av böckerna är i originalet svart. Det är han inte i översättningen (han är emellertid fortfarande svart i illustrationerna).

Och en roman i två delar (Den ångdrivna elefanten och Uppror i Indien) som utspelar sej under upproret i Indien 1857 säjs förvandla upproret till ett befrielsekrig "i strid med originalet".

Huruvida detta är riktigt är svårt för mej att avgöra. Verne hade en viss sympati för de indiska upprorsmakarna. En biperson i Den ångdrivna elefanten är Nana Sahib. En av de historiska personer som utgjorde inspirationen för Kapten Nemo. Men Vernes sympati för upprorsmännen grundade sej till en del på ett ogillande av Storbrittanien. Och innehöll en del tvetydigheter. Den ångdrivna elefanten påminner mer om Jorden runt på åttio dagar än om de två Kapten Nemo-böckerna. Där kritiseras engelsmännen istället för att de inte ingriper mer i det indiska styret.

I flera förkortningar av de två Kapten Nemo-böckerna har partierna om det indiska upproret försvunnit. Såtillvida så skulle detta att texten här radikaliserias istället för att avradikaliseras kunna ses som rättvist. Men romanen är en rätt platt historia i sej. Det enda med den som egentligen är intressant är att 1857 års uppror och Nana Sahib här förekommer och hur skildringen liknar eller skiljer sej från den i Den hemlighetsfulla ön. Så också en liten förskjutning av texten (och det verkar inte vara något särskilt stort ingrepp) i det här avseendet gör en hel del.

Det andra klippet refererar Lundwalls svar på kritiken. I den korta notisen är det tydligt att Dagligt Allehanda redan innan de läste svaret tagit ställning mot Lundwall. Men de redogör i alla fall för att Lundwall menar att översättningar och bearbetningar av klassiska verk i allmänhet borde tas upp till diskussdion.

Vernes romaner brukar stå bland ungdomslitteraturen. Att man där suddar bort lite rasism som den late svarte betjänten går kanske att försvara. Men man riskerar sudda ut också de nyanser hos Verne som gör honom till en spännande mångtydig författare.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar