Sivar Arnér är kanske inte längre ett särskilt känt namn. Men hans Fyra som var bröder från 1955 borde väl fortfarande räknas bland de mindre svenska klassikerna. Och jag föredrar den framför de flesta av de större sådana.
Det är en roman om fyra män och tre kvinnor. Den är rolig och sorglig och liksom lätt i tonen, även när den är 50-taligt svårmodig.
Jag hittade ingen riktigt bra bild på boken - men det är en vacker volym även med det kraftiga rosa inslaget i Gösta Krilands omslag (rosa är en förvånansvärt vanlig färg för femtiotalets svenska romaner, särskilt för de lite dystrare enligt franskt mönster - möjligen gjorde de som män i dag som har rosa skorta på sej och påstod att omslagen var laxfärgade).
Den har också getts ut i En bok för alla - i en utgåva som inte är lika vacker, men säkert lättare att få tag i.
Kul att du tar upp SA, jo, boken är bra, men jag tycker ännu mer om Skon som krigaren bar, över huvud taget tror jag att det är viktigt att komma ihåg femtiotalsradikalerna. E
SvaraRadera