Resa till månen gavs ut 1657. Två år efter Cyrano de Bergeracs död. Han har själv huvudrollen i detta hans mest kända verk. Där han reser till månen. Något som gjort att en del ifrågasatt sanningshalten i boken.
Vår hjälte försöker först komma till månen genom att fylla ett par flaskor med dagg och fästa dessa på sin person. Då dagg stiger mot solen så lyfter också Cyrano. Tyvärr åker han för långt, förbi månen och vidare mot solen och är tvungen att skära av sej flaskorna.
I ett andra mer prosaiskt månreseförsök så färdas han i en maskin. Och lyckas nu ta sej till månen. Mer än trehundra år föra amerikanarna.
Där möter han allehanda folkslag som har sina seder som skiljer sej från och driver med 1600-talsmänniskans vanor.
Här påminner boken mer om gamla skepparhistorier om främmande länder än om senare tiders rymdfiktion. En av de författare som Cyrano de Bergerac bygger vidare på är antikens Lukianos och hans drift med reseberättelsen En sann historia.
De olika seder och bruk som beskrivs är påfallande ofta skildrade såsom bättre än de vi har på jorden. Det finns ett optimistiskt, lätt utopiskt anslag i boken. Som när man i uppföljaren Resa till solen får veta att de som bor i solen tar farväl av varandra med orden "Tänk på att leva fritt".
Att månen har fascinerat människor och triggat igång fantasin och blivit föremål för mytbildning. Vi ser den blotta ögat. En av myterna är att månen påverkar sinnelag. så sent som igår hörde jag en lokal polisman hävda att det är mer strul vid fullmåne. Kanske var han mångalen. E
SvaraRaderaDet blev en aning konstigt, ett "är inte konstigt" fattas.
SvaraRadera