Jag läser Byprästen av Honoré de Balzac. Följetongsversionen som gick i tidningen La Presse 1839. Nu är den version jag har den kraftigt omarbetade romanversionen.
Men i i efterordet står vilka stycken och i vilken ordning texten gick i La Presse. Då det ofta är korta stycken som flyttats så är det så gott som omöjligt att läsa La Presse-versionen utan att i förväg numrera och markera avsnitten.
I ett par kapitel är detta obehagligt likt arbete.
Det känns lite ovant. Jag brukar aldrig skriva i böcker annars. Till en del på grund av att jag har en otymplig handstil (jag har en motorisk nedsättning sen födseln, inte så mycket i den hand jag skriver med, men tillräckligt för att få min handstil att se ut som om
den tillhörde en elvaåring, om än en ovanligt intelligent sådan). Och också, intalar jag mej, för att jag inte vid omläsning ska styras av mitt tidigare jags syn på texten.
Ibland känner jag ändå ett dåligt samvete över att inte skriva i böcker. När man läser om författares kvarlämnade bibliotek så står det alltid att böckerna är fulla av anteckningar i marginalen. Medan mina egna bokhyllor är fyllda av volymer, visserligen lästa men helt utan anteckningar och understrykningar.
Som om de aldrig blivit använda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar