Viktiga fakta ur den Galaktiska Historien, punkt 1.:
[...]Natthimlen över planeten Krikkit är Universums mest ointressanta sevärdhet.
Livet, universum och allting är den tredje boken i Douglas Adams Liftarens guide till galaxen-svit. Det har alltid varit min favorit av de fem böckerna. Av det enkla skälet att jag läste den först.Denna tredje bok i serien var på sätt och vis Adams första roman. De tidigare två romanerna var romanversioner av en radioföljetong. Vilket märks på deras rätt episodiska karaktär. Nu passar den Adams stil rätt bra. Och själva ramhandlingen i Livet, universum och allting är den svagaste delen av boken. En i och för sej rätt lustig historia om ett fredsälskande folk som vill utrota alla andra varelser i universum ("Hela vägen sjöng dom stilla, melodiösa sånger om fred, rättvisa, moral, kultur, sport, familjeliv och förintelse för alla andra livsformer". (övers. Thomas Tidholm)) Men den hade fungerat bättre som en av de många kortare berättelserna i boken än som ett skelett för romanen.
Om jag skulle se mer objektivt på böckerna, och inte gå efter vad jag läste först i elvaårsåldern, så är Restaurangen vid slutet av universum (del 2) den bästa av böckerna, med den bästa inledningen: "Det finns en teori som säjer/att om någon någonsin upptäcker vad Universum är till för/och varför det existerar/kommer det omedelbart att försvinna/och ersättas av någonting ännu mer bisarrt och obegripligt.[och på nästa sida:]Enligt en annan teori/har detta redan inträffat."
Om man inte tycker att det och citate överst på inlägget är roligt så kommer man nog inte att uppskatta Adams böcker. Anledningen till både hans popularitet och att många står helt oförstående inför romanerna är att Liftarens guide till galaxen och uppföljarna är konsekventa i sin humor.
Jag gillar böckerna. Men ibland kan den entusiasm med vilka andra gillar dessa romaner och radiopjäser vara lite tröttande. Idag har till exempel av Liftarens guide-fandomen utsetts till handduks-dagen. Inspirerat av ett redan i de fem romanerna utslitet skämt.
Så om du skulle se någon gå omkring på stan idag som bär på en handduk så har du min tillåtelse att slå personen i fråga.
Jag blev väldigt förtjust i den här bokserien när jag upptäckte den nån gång under tidigt 90-tal. Tyckte då att de första tre böckerna höll stilen uppe, men lessnade totalt när jag läste fyran (så jag kom aldrig till femman). Kanske orättvist, kan ju ha varit så att jag blivit mätt efter tre delar och inte orkade ta till mig den fjärde. (Eller att just den fått en mindre lyhörd översättning - den här typen av brittisk humor blir ofta mindre godmodig och finurlig översatt till svenska.) De står nere i hyllan på originalspråket så det kanske är dags för en omläsning snart.
SvaraRaderaDen sista boken (eller den sista Adams skrev, det kom en fortsättning skriven av en annan författare häromåret) är inte särskilt bra.
SvaraRaderaMen den fjärde tycker jag rätt bra om - även om den är lite ojämn.
Det är Thomas Tidholm som översatt alla böckerna, sen är det väl inte säkert att han gjorde ett lika bra jobb med alla.