"Du vet hur det är med författare. När man behöver dem träder de fram ur hyllorna. Står där med ryggarna ut mot rummet och ryggarna tycks nästan omgivna av ett sken. Man sträcker ut handen och går rakt fram, tar ut boken och den faller upp av sig själv och där står texten tryckt och den börjar omedelbart tala."
Jan Myrdal till Lars Gustafsson.
Den onödiga samtiden är en offentlig brevväxling mellan författarna Lars Gustafsson och Jan Myrdal som kom ut 1974. Gustafsson var mitt inne i sin romansvit Sprickorna i muren (dess omkväde "Vi börjar om igen. Vi ger oss inte." finns med även här) medan Myrdal bör ha skrivit på romanen Karriär.
Samtalet tar sin utgångspunkt i Myrdals första brev i året 1848 och fortsätter i Gustafssons svar över Marx mervärdesteori.
Breven går ut i flera sidospår. Mitt i boken arresteras Jan Guillou och Peter Bratt och IB-affären ligger under den fortsatta diskussionen.
Konst, politik och poesi diskuteras. Och läsande - läsglädjen är det som är gemensamt för alla breven. Vare sej det gäller Marx eller Tranströmer.
Det är en ibland lite svårläst bok. Det hänvisas till böcker och historiska personer som inte ens en beläst läsare sjävklart känner till. Lite motvilligt så medger Myrdal i efterordet till andra utgåvan att fler noter och hänvisningar hade kunnat behövas (en text i Myrdals Skriftställning 5 som tar upp några av de personer som diskuteras i Den onödiga samtiden (Boström, Lasalle) har förklarande noter).
I 2002 års utgåva av boken (som fortfarande går att köpa) kallas den för "en av Sveriges mest utskällda böcker genom tiderna". Vilket är att ta i lite. Flera av de recensioner som diskuteras i den andra utgåvans efterord är mestadels positiva. Men Sven Delblancs och Olof Lagercrantz sågningar av verket kom att få stor uppmärksamhet.
Lagercrantz recension av boken togs upp av Gustafsson i början på hans recension av Urban Hagmans nya bok om Lagercrantz. Som mer handlar om att Gustafsson ogillar Lagercrantz än om Hagmans bok (som i och för sej verkar handla om att Hagman ogillar Lagercrantz).
Recensionen kritiserades av Bernurs blogg, Tomas Forser i Göteborgs-Posten (citerad i kommentarerna på Bernurs inlägg>) och i DN av Stina Otterberg.
Samma stycke av Lagercrantz som Gustafsson tar upp i recensionen kallas redan i efterordet till 2002 års utgåva av Den onödiga samtiden av Gustafsson för "en av de mest hårresande dumheter som denne allmänt mycket dumme man torde ha yttrat".
I 1974 års efterord så driver Gustafsson med samma recension "En filosofie doktor och chefredaktör för Dagens nyheter trodde på fullt allvar att den marxistiska överbyggnadsteorin var en originell idéprodukt av den svenske poeten Lars Gustafsson". Tonfallet har förändrats.
Jag har bara läst Myrdals svar på Lagercrantz recension (i Skriftställning 5, Delblancs artiklar om boken går att hitta i Det är du själv som bestämmer). Om man går efter den så verkar Lagercrantz antingen ha missuppfattat eller förvrängt idén om att samtiden är onödig.
Gustafsson framställer i texten om Hagmans bok å andra sidan samma idé försvagad, som något alla kan hålla med om.
Något till exempel Gustafsson anno 1974 inte gjorde: "Om det verkligen är möjligt[...]att tro att jag mot slutet av boken ansluter mig till din idé om den onödiga samtiden visar det att jag inte har skrivit tydligt tillräckligt".
Det (ung)hegelianskt färgade resonemanget om att ett bättre samhälle har varit möjligt sen 1848 är kanske inte helt oförståeligt om man missförstår. Det finns en del lite knepiga tankegångar i boken. Men flera av dessa är också mycket spännande. Det är en ibland snårig men uppfriskande läsning.
"När min hund vill från ett rum till ett annat och någon av illvilja eller tankspriddhet har stängt dörren och inte hör hundens ylanden lägger den sig helt enkelt ner framför dörren och somnar. Den vet att förr eller senare kommer dörren att öppnas.
Framför en sådan dörr ligger också jag, men jag har svårt att somna."
Lars Gustafsson till Jan Myrdal
En bok jag tycker mycket om, och som jag har läst en hel del gånger.
SvaraRaderaEn reflexion jag gjort, och som jag inte sett någon annan göra (vilket inte innebär att någon annan inte gjort den) är att utgångspunkten för boken är ännu ett led i Myrdals dåtida strävan att bygga upp en bred enhetsfront, att samarbeta även med "progressiva" människor utanför de uttalat socialistiska kretsarna. Här är vi, med olika perspektiv, en "socialist" och en "liberal", men vi ser att något är fel - var kan vi mötas? Var är vi överens, snarare än var är vi det inte? Ungefär så.
Så var det också med FiB/Kf, som Myrdal tog initiativet till - det är inte någon tillfällighet att "För ett socialistiskt Sverige" inte återfanns bland föreningens paroller. Detta skulle verka uteslutande för de goda krafter som inte var socialister men som Myrdal och andra ansåg behövde vara med i arbetet. Vet att Gunnar Ohrlander skrivit en del om det resonemanget också. FiB/Kf brukar oftast ses som en slags 70-talsvänsterns masstidning, men det är en sanning med modifikation. (När den senare i praktiken blev en 70-talsvänsterns tidning var den definitivt ingen masstidning.)
"Den onödiga samtiden" är en rik bok på många sätt, och man behöver inte läsa den som jag gör, men jag tror att det perspektivet är betydelsefullt för att förstå en grundtanke med boken.
I avsnittet "Varning för teologiskt ursinne" så betonar Myrdal betydelsen arbetet i de "demokratiska fronterna", bland annat basarbetet för Fib/K har för Gustafssons förståelse av den folkligt demokratiska traditionen (detta stycke förlöjligades i ett par recensioner av den senaste utgåvan av boken).
SvaraRaderaGustafsson skriver för sin del om en marxist som blivit upprörd över att Myrdal diskuterat med Gustafsson trots att denne uttalat inte var marxist.
I den (refuserade) artikeln till "Att läsa Gustafsson" säjer Myrdal att Gustafsson på denna tid hade en intressant publik.
Att Myrdal gav ut en brevväxling med Gustafsson snarare än, säj Lars-Åke Augustsson kan nog ses som ett led i samma slags strävan som bildandet av FiB/K.
Men samtidigt hade de umgåtts i några år. Och på den tiden rörde sej deras författarskap kring liknande frågor.