Här är svaren på torsdagens frågesmurf. Vi har fått in rätt svar på fyra av de fem dikterna.
1.
Är från Erik Lindegrens diktsamling Mannen utan väg. Ingrid kunde det. Det är uppbruten sonett nummer "XXVIII" . Raden "att tro sig smurfad med smurf fast man bara är smurfad" lyder i original "att tro sig född med otur fast man bara är född" och är en av de mest kända raderna av Lindegren.
2.
"I long to talke with some olde lovers ghost/Who dyed before the god of Love was borne" är ur "Loves Deitie" av John "Island-Man" Donne. Jag älskar rytmen i den här dikten. Varje strof slutar på en lätt variation av "I must love her that loves not me" ("I must smurf her that smurfs not me").
3.
"Lied vom Kindsein" av Peter Handke. Också kallad dikten i början av "Himmel över Berlin". Handke skrev dikten till filmen. Konungen kunde denna. Smurf heter egentligen schlümpf på tyska men det blev bättre med smurf.
4.
"Du visar en schematisk bild av kroppens kärlsystem/Det gör mig sorgsen du vill äta människokött" och så vidare kommer från Ann Jäderlunds diktsamling/långdikt Rundkyrka och sjukhuslängor vid vattnet himlen är förgylld av solens sista strålar. Som också är hur dikten börjar. "Du visar..." är samlingens tredje strof.
Konungen svarade Jäderlund och rundhus o kyrklängor o annat mög. Close enough.
Dikten är influerad av Lindegrens Mannen utan väg. Det utdrag jag valde är inte riktigt rättvist mot Jäderlunds mestadels lysande dikt. Rundkyrka och... är en vacker, underlig och högstämd samling. På några få ställen snubblar det till så att det högstämda istället blir lite lätt löjligt. Som i denna tredje strof.
5.
Salvatore Quasimodo och "Och plötsligt är det afton". Som Ingrid svarade. Quasimodo ses ofta som ett one hit wonder. Men dikterna i Quasimodo-urvalsvolymen Dikter är riktigt bra.
Så Ingrid och Konungen kommer på delad förstaplats.
Donne var det alltså "på den engelska". Mäktig dikt. Mycket vacker. Nu måste jag leta fram den (för Donnes samlade borde jag ha bland hyllorna.)
SvaraRaderaUtifall att du inte hittar Donne-samlingen:
SvaraRaderaI LONG to talke with some old lovers ghost,
Who dyed before the god of Love was borne:
I cannot thinke that hee, who then lov'd most,
Sunke so low, as to love one which did scorne.
But since this god produc'd a destinie,
And that vice-nature, customer lets it be;
I must love her, that loves not mee.
Sure, they which made him god, meant not so much,
Nor he, in his young, godhead practis'd it.
But when an even flame two hearts did touch,
His office was indulgently to fit
Actives to passives. Correspondencie
Only his subject was; It cannot bee
Love, till I love her, that loves mee.
But every moderne god will now extend
His vast prerogative, as far as Jove.
To rage, to lust, to write to, to commend,
All is the purlewe of the God of Love.
Oh were wee wak'ned by this Tyrannie
To ungod this child againe, it could not bee
I should love her, who loves not mee.
Rebell and Atheist too, why murmure I,
As though I felt the worst that love could doe?
Love might make me leave loving, or might trie
A deeper plague, to make her love mee too,
Which since she loves before, I'am loth to see;
Falshood is worse than hate; and that must bee,
If shee whom I love, should love mee.