Antologin Sextiotalskritik kom ut 1966 och är därmed ett urval ur första hälften av 60-talets litteratur- och kulturkritik. Per Olov Enquist har, samman med författarna, valt artiklar från tio (då) unga kritiker. Boken är på lite mindre än fyrahundra sidor. Varje kritiker presenteras med 6-10 artiklar. Och har skrivit en inledning till dessa.
Av dessa inledande kommentarer tyckte jag bäst om Bengt Höglunds. Höglund är den enda av de tio som jag inte kände till sen innan.
Flera av kritikerna har gett ut egna volymer med sin kritik. Men då ofta med en betoning på senare material. För att ta ett exempel så återfinns bara en av Lars Gustafssons artiklar här i hans Kommentarer.
Det är en text om Göran Sonnevis "Om kriget i Vietnam". Som också tas upp av Lars-Olof Franzén. Här börjar det mer politiska senare 60-talet märkas.
Franzén skulle samma år som den här boken i ett par artiklar kalla sextiotalets prosa för en konst på tillbakagång. Som antingen gått in i pastischer eller blivit en förevändning för politisk propaganda.
Den här synen på det tidiga 60-talet som en slags det experimentellas höjdpunkt som avlöses av en politiserad litteratur finns fortfarande (även om vilka böcker som hör till vilken del kan variera). Men även om Chico och Harpo Marx finns med i personregistret men inte Karl (man kan nog anta att den sistnämnde brodern hade åkallats rätt flitigt i en Sjuttiotalskritik) så stödjer Sextiotalskritik inte helt den här synen. Torsten Ekbom skriver om bildstorm och modernism och det kommer han att fortsätta att göra, medan Göran Palm redan 1961 diskuterar samhällsfrågor.
I hans utmärkta "Blir vi förda bakom ljuset?" kan man förvisso märka en radikalisering - och i citat i den framgår hur försiktig kritiken mot Vietnamkriget ännu kunde vara också hos en författare som Sven Lindqvist.
En annan kritiker, Björn Håkansson, manar i sitt bidrag, som är det svagaste i boken, till engagemang för trolösheten. Whatever that is. Det här kommer senare att leda till hans (lite orättvist) mest kända text - en artikel där han går till attack mot Tomas Tranströmer för att han inte är trolös (den finns inte med här - det finns en längre, hyllande Tranströmer-artikel av Gustafsson). Den första av dessa artiklar är tryckt i Liberal Debatt.
Det är som tidsspegel den här boken är mest intressant - i Leif Nyléns bidrag om Beatles så märker man att han tycker att han gör något väldigt djärvt när han skriver om popgruppen på en kultursida. Språket är också en bra bit högtidligare och stelare än kritik skriven bara några år senare.
Den Nylén-artikel citerar vad Enquist skriver om Beatles. Enquists egen kritik är inte representerad. Utom med förordet där han anknyter till en antologi med 40-talskritik. Och baksidan säjer att decenniet påmint om 40-talet. Franzén jämför också 60-talet med 40-talet i en av sina artiklar. Så här i efterhand så var de två decennierna väl inte riktigt så lika varandra.
Om Sextiotalskritik ger en riktig bild av den tidens litteraturkritik kan man säkert diskutera. Men jag tyckte det var en intressant läsupplevelse. Jag läste en av författarnas bidrag om dagen. Det fungerade bra. Bland dem jag inte nämnt ännu så uppskattade jag Leif Zern , som avslutar volymen (kritikerna är ordnade alfabetiskt) mest.
Enquist slutar sitt förord med att säja att det "vore rimligt att tro, att tio bra kritikers samlade insats under några år kunde betraktas som viktigare än även en utmärkt författares allra mest utmärkta roman". Det vet jag inte riktigt, men det är åtminstone en vacker bok som gör sej bra i ens hyllor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar