Ledningarna hade fört hans böner till transmittern, och därifrån hade bönerna gått till närmaste återutsändningsnät; under de senaste dagarna hade hans bönder [sic] studsat genom galaxen och till slut hamnat - hoppades han - på någon av gudavärldarna.
Dråparen är en roman av Philip K. Dick från 1970 som heter A Maze of Death i original. Den utspelar sej (eller tycks utspela sej) på en rymdbosättning i en värld där det finns vetenskapliga bevis för att Gud finns. Skildringen av denna alternativa teologi är ofta rätt dråplig (ja, jag vet), med en ateist som betraktas som underlig och irrationell av de andra personerna i romanen. Dicks humor får inte alltid den uppmärksamhet den förtjänar. Men boken anknyter också till Dicks mer allvarliga religiösa funderingar i böcker som Baklängesklockans värld och Valis-böckerna (även om jag man kan fundera på om inte Valis och det var ett enda stort practical joke från författarens sida).
Någon börjar att ha ihjäl de fjorton medlemmarna i bosättningen, en efter en. Handlingen har en del gemensamt med filmen Alien. Som i och för sej lånade sin premiss från A. E. Van Vogt. En av Dicks förebilder.
För att vara en Dick-roman har den en rätt färglös titel. En fiktiv bok i boken har en bättre sådan - How I rose from the dead in my spare time.
Den svenska utgåvan kom på Delta Science Fiction 1976. Under en period när böckerna från det förlaget hade rätt trista omslag.
Jag fick boken i födelsedagspresent av min morfar en gång i tiden. På lappen han skrev till boken (min morfar skrev aldrig i böcker han gav bort, han var en alltför stor bokälskare för det, tyvärr har jag i några fall blivit av med vad han skrev till böckerna) står det bland annat att "påpekas bör också (men det märker du ju själv) att det är en erbarmlig översätt* och dessutom uruselt korrekturläst, men det är inte mitt fel.
*ning"
Och det stämmer. Den är lustigt nog översatt av den blivande Tolkien- och Joycetolkaren Erik Andersson. Men det måste ha varit en av hans allra första översättningar och det yrket tar säkert tid att lära sej.
Förmodligen min Dick-favorit, men så har jag också originalversionen. Det slags slut som i de flesta fall brukar vara en lättnad för alla inblandade, uppvaknandet, visar sig i detta fall paradoxalt nog vara än mer deprimerande än själva mardrömmen. Kan man väl skriva utan att därigenom avslöja för mycket för eventuella framtida läsare.
SvaraRaderaSlutet är bra och har den där vemodiga känslan Philip K. Dick ofta fick till vid den här tiden.
SvaraRaderaDen hör kanske inte till mina absoluta favoriter av hans böcker (sen kan ju översättningen spela sin roll, med "transmittern" och det). Men den här perioden i Dicks författarskap (med "Ubik" och "Flöda min gråt...") tycker jag är hans intressantaste.
Jag upptäckte Dick genom novellsamlingen "En handfull mörker". Senare har jag förstått att det är förhållandevis tidiga noveller och att de anses som lite mer konventionell SF bland hans fans, men jag är fortfarande rätt så förtjust i dem. Inte så gåtfullt och mångbottnat som hans senare verk, men ganska egensinniga redan då och mer intressant än det mesta annat jag läst i SF-väg. Eller oberoende av genre, för den delen.
SvaraRaderaJag tror att det jag gillar mest hos Dick är kombinationen av snåriga intriger, som man inte vet om man begripit fullt ut ens efter ett par omläsningar - och ett relativt rakt, nästan hårdkokt berättande. Det blir sällan långtråkigt, men det går heller inte att slöläsa. Ibland får man nästan känslan av att författaren driver med läsaren, men utan att det blir sämre för det.
Nu får jag ju lust att plocka fram en och annan Dick framåt kvällen. (OBS: notera versalen som gör att det tydligt framgår att det handlar om ett personnamn.)
Dick-jokes: always funny.
SvaraRaderaNovellerna i "En handfull mörker" är nästan alla från innan romandebuten 1954. Men de flesta av Dicks noveller skrevs under 50-talet. Först den fjärde delen (av fem) av hans samlade noveller kommer mot slutet in på 60-talet.
Jag tycker det är en rätt bra samling. Och redan här finns det dickska stuket att skapa nya föreställningsvärldar som "Det snurrande hjulet" som påminner en del om "Dråparen".
Enligt nån kritiker (möjligen Damon Knight) så ska Dick på den här tiden varit väldigt skicklig att fånga tonen i de olika sf-magasin han skrev för.
Mina favoriter i "En handfull mörker" är den humoristiska "Umbärlig" och skräcknovellen "På den matta jorden".
Dicks intriger kan ibland bli lite väl röriga för min smak. Jag förstår fortfarande inte riktigt vad som händer i sista delen av "Baklängesklockans värld".
Men jag gillar kontrasten mellan det direkta berättandet och den märkliga dickska världsbilden (enstaka stycken kan jag tycka att prosan ibland blir lite platt) Och att man inte alltid vet om han skämtar eller är allvarlig.
I mina favoritdickar finns det, liksom i slutet av "Dråparen", också en slags sorgsenhet som gör att böckerna berör en lite mer än den gängse underliga sf-romanen.
"På den matta jorden" ger mig fortfarande gåshud bara jag tänker på den; jag tror det var den novellen som gjorde att jag verkligen började leta upp Dicks böcker. Många andra bra noveller i den samlingen var det :-)
SvaraRaderaDet är en novell som fastnmar i minnet. Philip K. Dick hade nog kunnat bli en intressant skräckförfattare.
SvaraRaderaI en del av hans romaner finns scener som påminner om genren. Som i "Dråparen".
Vad är orginaltiteln på "på den matta jorden"=
SvaraRadera"Upon the Dull Earth".
SvaraRaderaDet är från "Två ungmän i Verona", en tidig Shakespeare-pjäs.