Kriget vid världens ände

Krigets vid världens ände är Mario Vargas Llosas bästa roman. Den kom 1981 och handlar om ett religiöst uppror i slutet av 1800-talet i Bahia, en del av Brasilien (den bygger delvis på en brasiliansk roman - Markerna brinna av Euclides da Cunha).

Det är en tjock, fruktansvärd och underbar bok. Revolution, misär och frenologi. Man kan lite förstå att Llosa inte har skrivit någon riktigt bra bok efter denna. Vad kan finnas kvar att berätta?

Boken fick när den kom ett spanskt litterärt pris uppkallat efter den socialistiske arbetarledaren Pablo Iglesia. Llosas politiska åsikter fick en viss uppmärksamhet när han förra året fick ett litterärt pris uppkallat efter den svenske dynamitarden Alfred Nobel.

Denna roman om en folklig religiös resning bör ha skrivits under just de år när Llosa började att ändra sina åsikter om uppror och revolutioner (i "debatten" om Llosas politiska åsikter återgavs okritiskt författarens egen historieskrivning - som går ut på att han bröt med vänstern när han bröt med Kuba i slutet av 60-talet, så vitt jag förstår tog han då snarare ett steg vänsterut). Vilket finns i romanens undertext.

Romanen ställer frågor som inte bara berör 1800-talets Brasilien eller 1980-talets Peru utan också oss här idag. Och det är inga enkla frågor. Men framförallt är det en makalös och kraftfull berättelse.

Kriget vid världens ände fanns inte med bland den första vågen Llosa-böcker som kom i nyutgåva efter att han fick Nobelpriset. Men nu har den kommit i pocket. Mycket snyggare än den Månpocket jag har.

(Bilden är från min brors facebook - den hade rubriken "Man kan köpa lycka")