Tolv stolar

På länken till inlägget om brasilianska böcker som du inte klickade på på förra inlägget så skrev jag: "I en av Ilf & Petrovs romaner så har huvudpersonen för vana att ibland se ut över världen och suckande förklara: Ja. inte är det Rio de Janeiro. För att fira att det idag är Brasiliens nationaldag så kommer jag senare idag att gå ut på min balkong se ut på den malmöeska hösten och sucka och säja: Inte är detta Rio de Janeiro."

Han som ser på Moskva och suckar "Nej, detta är inte Rio de Janeiro" heter Ostap Bender och är med i romanen Tolv stolar. När jag nu tar fram och bläddrar i boken (som inte är den på bilden - jag har den i en svensk pocketutgåva från 70-talet utgiven på Oktoberförlaget, det är den tredje svenska utgåvan) så hittar jag dock intestället. Det kanske istället finns i uppföljaren Guldkalven och jag påminner mej själv att jag måste läsa den.

För Tolv stolar skulle jag utan tvekan ha med på en lista med de tio roligaste romanerna, någonstans mellan Svejk och Dumskallarnas sammansvärjning.

Ilf och Petrov (ibland Petroff) var satiriska författare i Sovjet under Stalintiden. Vilket säkert var problematiskt på flera sätt. Det finns en anteckning av Ilf om Bim-Bom, de stalinistiska clownerna. Andra anteckningar om Bim-Bom antyder att det är ett lätt förvridet porträtt av de två populära sovjetiska humoristerna.

Och satiren riktar sej oftare mot den befolkning som har svårt att leva upp till de socialistiska idealen än mot regimen självt. Men en novell som "En genomskinlig personlighet" måste man inte läsa så där väldigt noga mellan raderna på för att se en kritik mot det sovjetiska övervakarsamhället.

För populära var de och är fortfarande. Och till skillnad från så många av deras socialrealistiska författarkollegor så läses de fortfarande i Rysslan och Tolv stolar kommer ständigt i nya utgåvor och har filmatiserats flera gånger - bland annat i en svensk version.