tisdag 6 december 2011

5 bra finska skivor


Idag är det Finlands självständighetsdag. Finsk musik förknippar man kanske mest med tango och hårdrock, om än inte samtidigt (hårdrockstango låter annars som något som borde kunna slå).

22-Pistepirkko - Lime Green DeLorean
Än så länge så tycker jag att 22-pistepirkkos senaste skiva är förvånansvärt bra - med tanke på att deras storhetsdagar var nån gång på 80-talet.
Bästa spår: Broken Toys

Haren satt i gropen i Finland
Barnskiva med bland andra M. A. Numminen. Som det står i konvolutet: "M. A. Numminen är M. A. Numminen. Det finns bara en sån."
Bästa spår: Läraren och eleverna i staden

M. A. Numminen och hans nyfolkliga allmogeorkester - Som en gummiboll kommer jag tillbaks till dej
Det här albumet från 1977 var Numminens fjärde svenskspråkiga platta. Översättningar av amerikanska schlagers, Numminens egna kompositioner och en del traditionella finska sånger (flera av sångerna finns i finskspråkiga versioner).
Bästa spår: Livet är ju lent som ett sidene tyg

The Man Without a Past
Soundtrack till Aki Kaurismäkis Mannen utan minne. Kaurismäkis filmer har ofta bra musik, men det här
Bästa spår: Paha Vaani med Marko Haavisto & Poutahaukat

Värttinä - Aitara
Finskt folkmusikband som gick från ren folk till pop. Den här från 1994 har fortfarande foten mestadels i folkträsket. Det svenska bandet Hedningarna blev populära när de snodde Värttinäs sound.
Bästa spår: Katariina

Tidigare finska listor:
10 bra finska böcker
5 bra finska filmer

9 kommentarer:

  1. Hedningarna snott från Värttinä? Jo, menar du sången så håller jag med. I övrigt tycker jag Värttinä är svängigare och inte lika 90-taliga som Hedningarna var med sina samplers.

    Själv har jag lyssnat MYCKET på Sielun Veljet de senaste veckorna, och även Ismo Alankos andra band (Hassisen Kone och soloskivorna). "L'Amourha" är en kanonskiva, och ett par av de andra är inte långt efter.

    SvaraRadera
  2. Ja - det var väl mest sången jag menade. Även om Värttinä inte direkt uppfann sångsättet.
    Instrumentalt sett så minns jag Hedningarna som tyngre, men deras plattor låter rätt daterade idag. Hedningarnas första - innan den finska sången, tycker jag fortfarande går att lyssna på.

    Sielun Veljet känner jag tyvärr inte till.

    SvaraRadera
  3. Jag såg Hedningarna live ett par gånger under den första hälften av 90-talet, och de hade lite svårt att få maskinparken att svänga ibland. (De lät faktiskt bättre när jag såg dem 2002, då var det mer betoning på "levande" musik.)

    Sielun Veljet skrevs det en del om även på denna sida Östersjön under 80-talet, de hade ett parallellt liv som engelskspråkiga L'Amourder (på lite knagglig engelska). De första skivorna har ljudmässigt drag av Killing Joke, fast egensinnigare, rockigare och med nån lite svårbestämbar finsk touche. Mot slutet blev de mer akustiska, med lite mindre drag under galoscherna. Fast låtarna var alltid bra. Jag föredrar Sielun Veljet framför L'Amourder, den finska sången betyder en hel del för hur helheten låter.

    De tre L'Amourderskivorna är svåra att komma över idag, men det finns utgåvor av Sielun Veljets skivor som är både remastrade och hyfsat billiga. Det kom visst en samlingsdubbel helt nyligen, och jag förmodar att deras musik finns på Spotify.

    SvaraRadera
  4. På ett sätt kan man dra paralleller mellan Ismo Alanko och Thåström: frontfigur i ett mycket populärt, lätt punkigt band under tidigt 80-tal (Hassisen Kone / Ebba Grön); från 1983 i ett annat populärt band med vissa postpunkinfluenser, som också gjorde försök med engelskspråkiga versioner av låtar (Sielun Veljet / Imperiet); därefter en brokig solokarriär. På ett annat sätt kan man inte det, eftersom Ismo Alanko i mina öron har många gånger mer talang än Thåström, och har gjort betydligt fler skivor som jag klarar av att lyssna på nuförtiden.

    Fast något som säkert ligger Thåström i fatet är att jag förstår vad han sjunger om, och därför märker att han aldrig riktigt har haft ordet i sin makt.

    SvaraRadera
  5. L'Amourder låter lite mer bekant än Sielun Veljet. Jag får väl kolla upp dem. Fast punk brukar kräva att man hörde det som fjortonåring.

    Jag har sett Hedningarna live vid ett par tillfällen och då var de rätt bra - men jag vet att det pratades om att de kunde vara ett rätt ojämnt liveband - beroende på hur instrumenten skulle fungera.

    SvaraRadera
  6. Sielun Veljet var inte punk, dårå. Om man nu ska klassificera, vilket jag egentligen inte tycker att man ska. Möjligen av praktiska skäl.

    Jag vet inte... det finns nog en hel del gammal musik, punk och annat, som fungerar bäst idag som nostalgi (eller triggar glada minnen som gör att det låter bra). Annat hittar man fram till som fullvuxen, och det är hur bra som helst. (Kan jag skriva av egen erfarenhet.)

    SvaraRadera
  7. Det var att du jämförde de med Ebba Grön (även om jag nu ser att det var ett tidigare band) som fick mej att tänka i de banorna.
    Om jag hade hört Ebba först idag hade jag nog inte tagit mej till dem. Och det är inte bara en fråga om (brist på) nostalgi - det tidstypiga blir ett extra hinder att ta sej över.

    Jag lyssnade på en Sielun Veljet på youtube. Den tyckte jag inte var särskilt speciell - men den var slumpmässigt vald. Har du nåt låttips?

    SvaraRadera
  8. Det var inte meningen att påstå att Hassisen Kone lät som Ebba Grön (det gjorde de inte), men jag förstår att det jag skrev kunde tolkas så.

    Sielun Veljet? Tja, låtar som "Peltirumpu", "Ikävä" och "Tiskirätti" kan väl vara hyfsat representativa för den fas jag gillar bäst. "Ihminen" för de senare skivorna. Hör du inget där som faller dig på läppen är det kanske helt enkelt inget för dig. Fast för egen del brukar jag behöva fler låtar än så (och kanske fler genomlyssningar) för att kunna bedöma sånt.

    SvaraRadera
  9. Nånstans måste man börja - tusenmilavandring och ett steg och allt det där.
    "Tiskirätti" är åtminstone ett roligt ord.

    SvaraRadera