Jag förbannar tidens flod

Det tar ett par kapitel innan jag fångas in av Per Pettersons Jag förbannar tidens flod (2008). Misstänksam som man alltid är mot hyllade författarskap (Petterson är översatt till 44 språk, hans romaner har dränkts av priser). Och i början tycks den om än välskriven vara väldigt lik så många andra böcker. Men när berättelsen tar in på olika sidospår, och minnen leder till minnen, så blir den med sin lugna ton märkligt fängslande.

Romanen handlar om Arvid Jensen och utspelar sej på två tidsplan. Den börjar 1989 med beskedet att Arvids mor har fått cancer och ska dö. I andra kapitel är det 70-tal och den unge Arvid har engagerat sej i ett (i norsk skönlitteratur överrepresenterat) maoistiskt parti (som omväxling mot de flesta såna här böcker är Arvid rätt nöjd med att vara kommunist och jobba på fabrik även om hans arbetskamrater inte riktigt tar hans politik på allvar). Också här handlar det mycket om Arvid och hans mor. Att han har svårt att nå fram till henne även om de delar en kärlek till litteraturen.
I en av scenerna planerar han hålla ett tal för modern på hennes födelsedag om att det visserligen är som ett Rio Grande mellan dem men att Rio Grande, till experternas överraskning, torkat ut så att de kan korsa den och bara bli lite blöta om fötterna. Men han blir för full för att hålla talet.

En saknad ligger under texten. Romanens titel är från Mao Zedongs dikt "Åter till Shaoshan". Där Mao återkommer till sin barndomsby efter att han flytt därifrån för 32 år sen. Den unge Arvid har en bild av Mao vid sitt skrivbord över sängen. Arvid vill tro att det är den dikten som den kommunistiske ledaren sitter och skriver på bilden. Endast de två första raderna ur dikten citeras. Efter dessa vänder dikten från sorgsenheten vid minnet av det som försvunnit till en framtidstro där massorna begär "en bättre himmel av solen och månen" (övers. Göran Malmqvist).

Någon bättre himmel märks inte riktigt av i Pettersons roman - boken har en melankolisk ton även i humoristiska avsnitt. Som ett om ett krogslagsmål. Och också kärleksskildringen och de politiska drömmarna har ett efteråt över sej.
I den del som utspelas 1989 så ska vår berättare skilja sej, han deltar i ett möte som protesterar mot massakern på Himmelska Fridens torg och den glädje Arvid känner över att Sovjetväldet håller på att gå under förstörs av insikten att hans mor nog inte kommer att hinna uppleva detta.

Att läsa Jag förbannar tidens flod gör en emellertid ofta upprymd, bokens hopp mellan olika händelser känns naturligt och Pettersons språk har en slags självklar lugn klang.

Det ska finnas flera böcker om Arvid på norska. Det kan vara det som gör att det känns som om man kommer in i en historia mitt i. Men när berättelsen väl tar tag i en så spelar det inte någon roll.