Vad är det som åstadkommer allt detta? Man vet det ej. Men man talar om tidsandan. Somliga gör det med hån, andra med vördnad.
- ur Erik Grane av Gustaf af Geijerstam
Nathan Shachar skrev i DN häromdagen att det är dags att prata om August Strindbergs dåliga sidor. Bland dessa hans "naturvetenskapliga dillerier" (som man tycker att Shachar, med sin egen syn på ADHD, borde ha en större förståelse för). Men franförallt hur han använde sej av sina vänner i sina verk.
Den vän Shachar skriver mest om är Gustaf af Geijerstam, som här blir ett oskyldigt offer för Strindbergs obegripliga hat.
Johan Lundberg på Axess-bloggen berömmer Shachar för att han tänkt själv i sin artikel.
Och Shachar tänker så självt att han går och tänker bort åren innan 1889.
Och hur Geijerstam var med och kritiserade Giftas.
Och senare skrev, om Det nya riket: "Man kan ej vara med om det ogenerade sätt, på vilket Strindberg här anfallit offentliga personer, ej blott i deras offentliga uppträdanden, utan äfven i deras privata lif. Hvad man ej heller kan gilla är att man oupphörligen märker, hur Strindberg, medvetet eller omedvetet i denna bok varit ledd av personlig hämndkänsla." (Geijerstam, 1888)
Helt först med att lägga märke till att Strindberg kunde gå hårt fram mot sina fiender är Shachar alltså inte.
Strindberg lät Geijerstam stå som förebild för Zachris i Svarta fanor. Men boken handlar inte om Geijerstam. Som Shachar själv skriver: "Om nyckeln inte givits på förhand skulle ingen läsare känt igen Geijerstam i Zachris." Och många Strindberg-läsare har velat se ett slags självporträtt i Zachris.
Många, som Hjalmar Branting, vände sej emot Strindbergs nidporträtt redan när Svarta Fanor kom ut. Och det är som bekant inte alls ovanligt att man talar om Strindbergs hänsynslöshet. Man skriver då oftare nuförtiden om hans hustrur. Då man numer sällan talar om Geijerstam alls.
Och kanske försöker Schachar bara lyfta fram en enligt honom orättvist bortglömd författare. Geijerstam hade en viktig roll i 1880-talets Unga Sverige. Och Erik Grane som Shacher lyfter fram mot slutet av artikeln kan ännu på 40-talet ibland nämnas bredvid verk som Niels Lyhne och Pengar.
Men Schachar gör Geijerstam en björntjänst. För evigt trogen sina ideal från 1880-talet och helt utan fel och brister framstår författaren i artikeln som en mycket tråkigare typ än den evigt föränderlige Strindberg vars fel och brister gör att vi fortfarande ännu gärna läser honom.
"'Erik Grane' gjorde mer för tolerans och kvinnofrihet än något av Strindbergs verk" skriver Shachar. Och det är möjligt (hur man nu skulle mäta det). Just tolerans och kvinnofrihetsfrämjande är väl inte vad man går till Strindbergs verk för.
Böcker vinner inte genom att vara sympatiska. Böcker vinner genom att vara bra.
Ett ord i rättan tid, som det heter. Jag blev småförbaskad när jag såg att det inte gick att kommentera Shachars artikel. Det är gott om dumheter och förenklingar där som inte borde få stå oemotsagda. (Det känns som om det är samma DN-redaktör som bad Bengt Ohlsson inkomma med en lång snyfthistoria som har varit framme igen och bett om en "provokativ" artikel till Strindbergsjubileet. Artiklar av detta omfång skriver man nämligen inte om de inte är uttryckligen beställda, kanske med hopp om lång och animerad debatt. Förutsättningarna för sådan är ju också bättre om det ursprungliga inlägget är en smula enögt.)
SvaraRaderaFint skrivet. Ungefär vad jag tänkte: och det mesta handlar ju om Strindbergs person redan, av det som skrivs, har skrivits, och kommer att skrivas, så jag tycker Schachar missar målet.
SvaraRaderaOch man ska inte glömma att Strindbergs fiender hade all möjlighet att försvara sig, att de hade en framskjuten position i kulturlivet. Det blir då en märklig snyfthistoria.
Johannes: Det är väl tidsandan, som Erik Grane skulle säja.
SvaraRaderaUndangömandet av Geijerstams kritik av Giftas är rätt typiskt för artikeln i stort. Den är uppbyggd på anekdoter som jag tvivlar skulle hålla om man kollade upp dem.
Bernur: Jo, Strindbergs omgivning uppträder i Shachars version mycket egendomligt. Som helt utan att gå i svarsmål låter denna buse hållas.
Och det skrivs mer än nödvändigt redan om Strindbergs person. Som om det vore personen läste.
Shachar börjar artikeln med att ingen av oss levt så spännande liv som Strindberg.
Men Strindberg levde själv heller inte ett lika spännande liv som den Strindberg han skapade med sina böcker.