Jag och jag - Karl Ove Knausgård och Lars Hård

Jag håller på och läser Lars Hård går vidare. Jan Fridegårds femte bok om Lars Hård. Som kom ut 1951, sexton år efter de första tre böckerna (dessa tre har utgivits tillsammans i en volym, som Lars Hård).

Den första romanen, Jag, Lars Hård (1935) är trots sin titel inte helt och hållet berättad i jag-form. Den inleds med ett kapitel där Lars Hård beskrivs i tredje hand som "han". Sen övergår den till första person. Händelserna berättas medan de sker.

I sin studie om prosaberättarens teknik, Romanens formvärld (1953), så skriver Staffan Björck att "I Lars Hård chockeras man häftigt av en enstaka apostrof till 'läsaren'".
Han tar upp Lars Hård-sviten som ett exempel på den (då) moderna jag-romanen. Och frågar för vem detta "jag" egentligen berättar.


Lars Hård-böckerna är mer eller mindre självbiografiska. Det brukar säjas att skillnaden mellan Lars Hård och Jan Fridegård är mindre i de två senare böckerna. Och Lars Hård går vidare har en mer direkt ton än Jag, Lars Hård.

 Samtidigt som jag läser Lars Hård går vidare läser jag Min kamp 2 av Karl Ove Knausgård. Också Knausgårds böcker är skrivna i jag-form. Men där berättaren och huvudpersonen hos Fridegård är Lars Hård så är berättaren och huvudpersonen hos Knausgård Karl Olov Knausgård.

 Jag tror inte att Knausgård någonstans direkt vänt sej till läsaren. Men man skulle nog inte bli så chockerad om han gjorde det (liksom du läsare inte höjer på ögonbrynen när jag nu talar till dej). Inte ens om man vore Staffan Björck. Det ingår liksom i genren.
 Och Björck menar att man vet för vem jaget berättar i en memoar.

Samtidigt befinner sej Min kamp 2 närmare Lars Hård går vidare och liknande "moderna jag-romaner" än den rena memoaren. (Även om den med sin blandning av berättelse och essä också skiljer sej från dessa). Och att jag läser Fridegårds jag-roman bredvid Knausgårds får mej att fundera över vad jag-berättandet ger Knausgårds roman.

 Jag-formen kan öppna en text, och den har nog en stor del i att Knausgårds romansvit blivit så framgångsrik. Samtidigt har jag-perspektivet sina begränsningar.
 I artikeln Kan vi prata om Knausgård i Arbetaren så kritiserar Lisa Carlsson Knausgård. Mest handlar kritiken om en scen i en av de senare böckerna. Som jag inte läst. (Att bara vita heterosexuella män skulle identifiera sej med Knausgård stämmer dock inte med det jag läst på olika bokbloggar).

 Men i en tidigare version av texten på Carlssons tumblr just like snow, inlägget "Dessa sårade manliga egon" (2012/03/18), tas jag-perspektivet upp: "Kan vi prata om våldsamheten i att skriva om andra människor? I att skriva en text baserat på ett jag, i avsaknad av ett du. Hur det gör jagets blick allsmäktigt."

 Bygger man litteratur på sitt eget liv så gör man det oundvikligen även på andras. Ofta handlar diskussionen kring detta om huruvida det som skrivs är sant eller inte. Men scenen Carlsson tar upp liksom partierna med farmodern i slutet av första av boken blir inte mindre problematiska om de är sanna (möjligen tvärtom).

 Lite mer än halvvägs genom Min kamp 2 så tycker jag inte att den är riktigt lika bra som ettan. Jag känner inte samma sug att läsa vidare. Men i de partier som skiner till (förlossningen, när han sitter och skriver ett passionerat kärleksbrev samtidigt som den han skriver det till kommer in och han knappt reagerar) så är det just denna jagets blick som lyser upp orden.