Ofta i recensioner och andra texter om böcker (och om musik, teater, bildkonst och sånt) så spås det om huruvida verken kommer att bli lästa (eller sedda eller hörda) i framtiden.
Frågan om ett verk kommer att överleva verkar på nåt sätt vara intressant för oss här och nu. Som om den framtida publiken sträcker sej bakåt mot vår tid, blåser på boken och skänker den ett extra värde.
Författare som få läser idag tröstar sej med att de kommer att nämnas i framtida fotnötter i avhandlingar i bibliotek som ännu inte byggts. Och det kanske är förståeligt. Vi har alla dagdrömmar.
Men jag har svårare att förstå varför vi andra ska bry oss om detta.
Få av dagens böcker kommer att överleva, "tiden är en radikal gallrare" som Erik Blomberg skriver i förordet till 100 svenska dikter. Och det kommer ju hela tiden nya böcker som slåss om kommande generationers uppmärksamhet.
Men vilka dessa happy few som överlever gallringen blir är det lönlöst att spekulera i.
Det lär ha skrivits 130 miljoner böcker fram till nu. Och antalet ökar enormt. Det är inte som när folk på sin höjd bara hade tillgång till bibeln.
SvaraRaderaDu fick mig att fundera, Petter. Det är ju inte alls svårt att förstå att författare gärna vill bli odödliga, vem ville inte det. Men varför ska vi läsare bry oss?
SvaraRadera- det finns ett skäl. Om vår litteratur inte överlever, kommer våra barn-barns-barn inte att veta vilka vi var eller varifrån de kommit. Därför är det viktigt att texterna överlever. Naturligtvis inte alla men vi kan ju inte bedöma vad som kommer att vara viktigt att minnas 2100. Så jag tycker att vi ska vara rädda om texterna.
Pierre: Och då klagades det ändå redan i Bibeln på att det inte vart nån ändå på allt bokskrivande.
SvaraRaderaMängden böcker som publiceras idag gör det än mer fåfängt att utse vilka som kommer att bli de framtida klassikerna.
Lustig: Att några böcker kommer att överleva får vi väl hoppas.
Och de överlever ju inte av sej själva. Bara genom att läsas och ges ut igen och så vidare.
Lönlöst är det inte, spännande, bok förlag och Nobelkommittén kanske vet?
SvaraRadera