Delblanc

22. I juli planerar de skicka människor till månen. Åter en pseudohändelse.
(ur Åsnebrygga)

När det skrivs litteraturhistoria blir litteraturen ofta en fråga om trender. På 60-talet är det experiment och fantastik, på 70-talet realism och nånstans däremellan slutade författarna att skriva (fast de som påstods ha lämnat litteraturen gav ut ett märkligt stort antal böcker).
Sett så så kan Sven Delblanc framstå som en dedicated follower of fashion. Prästkappan är den nya fantastiken, dagboksromanerna ifrågasätter romanformen när denna skulle ifrågasättas. Han begick reseskildring, Zahak, när de svenska författarna skrev reseböcker. Och epik när man på 70-talet sökte sej tillbaka till realismen.

Men i alla dessa böcker känner man igen Delblancs stämma. Som fanns där redan i debuten Eremitkräftan.
Och Zahak har mer gemensamt med Willy Kyrklunds reseböcker från 50-talet än de gängse rapportböckerna.

Medan de fyra böckerna som börjar med Åminne (som blev TV-serien Hedebyborna) är en mycket egensinnig och rolig skildring av ett samhälle 1937-45. Det är en fascinerande berättelse (rent allmänt anser jag att den här återgången till epiken på 70-talet har ett oförtjänt dåligt rykte).

Delblanc lämnade ett stort (och lite ojämnt, men det får man ta) författarskap bakom sej.
Förutom böckerna ovan så var Homonculus viktig när den kom och är fortfarande läsvärd.
De två dagboksromanerna Åsnebrygga och Trampa vatten är lysande.
De litteraturhistoriska kåserierna i Gröna vintern tycker jag är mycket underhållande.
Bland dem jag inte läst finns sviten som inleds med Samuels bok (första boken handlar om Delblancs morfar - jag borde läsa den). Den vart både populär och hyllad av kritiker och såna
En av hans största böcker är den 75 sidor långa Slutord, en dagbok om när han drabbades av den skelettcancer som blev hans död.