10 bra skotska böcker

Det är Skottlands nationaldag. Dags för haggis, säckpipemusik och en lista med tio bra skotska böcker:

Ian M. Banks - Player of games
En Culture-roman. En svit böcker som varit främsta anledning till att rymdoperan fått en renässans på senare år. Jag har alltid gillat böcker med fiktiva spel och det här är en av de bästa.Kulturerna i romanens värld skildras genom spelen i turneringen. Jag har inte läst så många andra Ian M. Banks (eller för den delen Ian Banks utan M.) men när jag hade läst boken pratade jag om det med en vän som är ett stort fan av Culture-böckerna. Han menade att detta var en av de bättre.

Kenneth Grahame - Det susar i säven
En av de riktigt klassiska barnböckerna. Med Herr Padda och de andra.

Erik Linklater - Det blåser på månen
Också en barnboksklassiker. Med en av genrens bästa boktitlar. De skotska barnboksförfattarna gillar visst vind.

Hugh MacDiarmid - En drucken man beskådar tisteln...
Jag e' inte så full, mest trött intill döden.
Och det är ganska jobbigt att bägarna ta
med Cruive, Gilsanquhar och di andra.
Man e' inte så rask som man en gång va.
(övers. Jan Östergren)
A Drunk Man Looks at the Thistle är en lång spretig dikt. Med referenser, pastischer och användande av dialekter. Det svenska urvalet som fått namn efter dikten innehåller ett utdrag ur detta märkliga och mycket läsvärda roliga poem. Plus flera andra bra kortare dikter.

Ian McDonald - Desolation Road
Denne irländsk/skotske författarens debutroman. SF förvisso men också en roman i den absurda traditionen. Blandar påhittade myter med en uppskruvad variant av småstadsberättelsen. Bör kunna uppskattas även av folk som vanligen inte gillar genren.


Grant Morrison & Chris Weston & Gary Erskine - The Filth
Greg Feely är en ensam kattägande man som får reda på att han egentligen är en agent i organisationen The Hand. Greg Feely är bara är en täckmantel, en persona som injiceras. Men han håller fast vid sitt liv som Greg och vid sin katt även när han måste handskas med minijordar och lyxkryssningscivilisationer som urartat tillsammans med de andra agenterna varav en är en rysk schimpans som utbildats till lönnmördare av KGB.
Serien innehåller Grant Morrisons vanliga teman - metafiktion och frågan vad som är verkligt.
Som i de flesta av Morrisons amerikanska serier finns det en biperson som pratar med skotskt uttal. "See, inna Science Gestapo, everything's just whit it is, no whit wey waant it tay be. Maist peeple jist see whit they're telt so that's whit geez usan advantage thut looks lik magic". Ett grövre skotskt uttal än tidigare Morrison-personer. Och The Filth är Morrison lite mer morrisonsk än vanligt.
De tretton numren finns samlade i en volym.

Edwin Muir - Marionetten
Vackert skriven roman från 1920-talet om en pojke med ett mentalt funktionshinder med ett intresse för marionettdockor. Eller nåt sånt. Det var länge sen jag läste den och handlingen är lite vag i mitt minne. Men jag minns det som en väldigt fängslande bok.

Walter Scott - Ivanhoe
Ivanhoe har lite dåligt rykte i litteraturhistorien. Man brukar där säja att det är synd att Walter Scott bedöms efter sitt sämsta verk. Vilket då skulle vara Ivanhoe. Men denna äventyrsroman är välskriven och har en intressant uppbyggnad.

Muriel Spark - Miss Jean Brodies bästa år
Crème de la crème. Jean Brodie är en lärarinna på en flickskola. Hon håller sej med favoriter och är en gräslig och karismatisk person. En underhållande bok. (Den kom för inte så länge sen ut i nyutgåva. HÄR skrev jag då om den.)

Robert Luis Stevenson - Doktor Jekyll och mr Hyde
Jekyll och Hyde har fått många senare tolkare. Från Allan Edwall till Alan Moore. Men bäst är fortfarande originalet.

(Från 30 november 2009. Jag bytte en av böckerna och la till Spark-länken. Det här är en repris för jubileumsveckan. Men det är faktiskt Skottlands nationaldag. Andra skotska listor jag haft här är:
5 bra skotska skivor
5 bra skotska filmer
Det har blivit en hel del såna här nationaldagslistor på Butter tar ordet. Men jag tror inte det kommer att bli så många fler.)

På spåret

Att se frågesport på TV eller att göra quizzar i tidningar är väl något de flesta ägnar sej åt ibland. Även om vi innerst inne vet att det är en nästan helt och hållet meningslös sysselsättning.
Möjligen finns det en aspekt som gör att det inte är helt helt utan mening. Det ger en uppfattning om vilka kunskaper som anses som allmänna.
Men det är ju inte därför man ser på frågesport. Man gör det för att döda tid och kanske för att känna sej smart.

I Jeopardy, om någon minns det programmet, ställdes en gång frågan vem som hade skrivit Den vänsterhänta kvinnan och Målvaktens rädsla för straffspark. Ingen av deltagarna kunde svaret (Peter Handke).
Och Magnus Härenstam kommenterade att det var den mest okände författaren han hade hört namnet på.
Vi som då satt och drack folköl och såg på programmet kunde alla svaret. (Men jag tror inte någon av oss då hade läst de två romanerna - i dag har jag läst en av dem). Det gav oss en kort lättvunnen känsla av överlägsenhet.

Österrikiska författare hör dock inte till det som man anses böra kunna. Det gör geografi. Jag har alltid varit väldig dålig på geografi. Och aldrig riktigt förstått vitsen med att veta var Södertälje ligger och hur man tar sej dit (hade det gällt hur man tar sej därifrån hade det kanske varit en annan sak). Men om man ska beskriva någon som okunnig så säjer man att hon/han inte ens vet var Österrike ligger snarare än att han/hon inte ens kan räkna upp tre österrikiska författare.

Detta gör att På spåret inte hör till de frågeprogram på TV som jag ibland slösar tid på. Då det knappast skulle få mej att känna mej smart.

Nu har det kommit en bok, På spåret. 2500 frågor till hemma kupén redigerad av Lena Lind Brynstedt, som säjer sej bygga på programmet.
Och vara både en bok och ett spel. Det är 2500 frågor uppdelade i kategorier. Det som gör att de kallar den för spel också är att det sitter en elektronisk mojäng som ser ut som en fotboja som kan säja åt en att slå upp en slumpvald fråga. Sen trycker man på ett av fyra svar och får antingen en glad eller dyster ljudeffekt.

Den tekniska aspekten är alltså rätt simpel. Vilket gör att den går rätt lätt att använda. Men också att man hoppat över den tågreseliknande sak i början av programmet som så att säja är själva På spåret. En del av frågorna slutar i ett "Vart är vi på väg?". Men annars är kopplingen till det som gett boken sitt namn rätt liten.

Ett banalt och korkat förord av de nuvarande programledarna ("den klassiska föreningen av nytta och nöje" - vari exakt ligger nyttan?) inleder boken. Ett lite bättre gjort efterord om På spåret avslutar den. Den något solkiga historien bakom frågesporten som TV-genre tas inte upp (dess historia är en om fusk, rasism och andra amerikanska traditioner - i alla fall om man får tro den riktigt bra filmen Quiz Show). Men det var kanske inte oväntat. Själva anekdoten om programmets tillkomst var nästan roande..

Själva spelmomentet fungerar bra, åtminstone om man spelar själv (hur sorgligt det nu än låter). Det finns en funktion för två spelare. Där torde bläddermomentet bli mer otympligt. Det går också att själv välja frågor. Och det finns ett facit bak - om man vill vara riktigt old school och no tech.
Flera frågor anknyter svagt till de föregående. Alla de av någon anledning många frågorna om Ingmar Bergman finns efter varandra. Så att göra boken manuellt borde gå.

När man bläddrar bland frågorna så verkar de vara rätt väl blandade. Det är inte så mycket geografi som man skulle kunna befara. Även om "Världen", "Europa" och "Sverige" utgör tre av de sju kategorierna. I dessa finns nämligen en stor del allmänkulturella frågor.

Bland de övriga så tyckte jag att de på "Kultur och nöje" var lätta medan de på "Sport" ofta vart för mej helt obegripliga. Så en rätt normal blandning och svårighetsgrad.

Bokfotbojan räknar procenten rätt svarade frågor. Jag svarade rätt på 60 %. Jag visste vilken nobelpristagare som har skrivit Shikasta och att Birger Sjöberg skrev Kvartetten som sprängdes. Men inte namnet på Napoleons häst.

Alla frågorna har jag inte gått igenom. Så hur många Peter Handke-frågor boken innehåller vet jag inte. För få är min inte alltför vågade gissning.

(Från 12 december 2010. I kommentarerna på länken hittar du mer om Handke! Namnet på Napoleons häst avslöjas!
Det har kommit en till sån här. Med det uppfinningsrika namnet På spåret 2. Programmet fortsätter också att sändas säjs det. (De har ofta rätt rolig musik.))

De tio bästa dikterna om snö

Livet är bäst på bio, snön är bäst i poesin. De tio bästa dikterna om snö, med strofer ur:

10. Derek Walcott - Vinter i Greenwich Village
"En bok är ett liv och det/vita papperet död,[...]varje ord/ett svart fotavtryck i den skrämmande snön"

9. Mao Zedong - Snö
"Ack! Kejsarna av Qin och Han,/var ganska fattiga i anden;/grundarna av Tang och Song,/utan känslor för sann poesi./Den övermodige fursten för en dag,/Djingis Khan,/förstod sig endast på att spänna sin båge mot örnen i skyn./Borta är de alla!Män av ädla känslor/måste sökas i vår tid!"

8.Paul Muldoon - Att möta britterna
"Vi mötte britterna mitt i vintern,/Himlen var lavender//och snön lavendelblå" ("We met the British in the dead of winter./The sky was lavender//and the snow lavender-blue.")

7.Pia Tafdrup - Krönt i Moskva
"Se ljuset skiftar mellan träden/från gyllene till grått/Det är inte aftontecknet utan snö på väg mellan grenar/i sin kåpa av purpur och mörker"

6. Charles D'Orléans - Till vintern
"Men du, o Vinter, droppar än/av snö och väta som en sil,/du borde drivas i exil./Det säger jag rent ut min vän,/du Vinter är en elak en!"

5. Bengt Emil Johnson - Vinterballad
"Snödjupet är nu 49 centimeter.

4. Martti Soutkari - Det är kylskåp i luften
"Det är kylskåp i luften/inte kallt kanske/men vitt/och tungt"

3. Inger Christensen - Alfabet
"snön/är långtifrån snö/när den snöar/mitt i juni//snön/har långtifrån fallit/från himlen/i juni//snön har/själv stigit upp/och har blommat/i juni//som äpplen/aprikoser/kastanjer/i juni//gå vilse/i den riktiga snön/som är snön i juni/med blomma och frö//när man aldrig ska dö"

2. Sarah Kirsch - Himlen fjällar
"O snö, säger jag, här står framför dig en som är/kall om fötterna och trött på det"

1.Rafael Alberti - Balkonger
"Marken är hal som is/och snön sjunger ditt pris://'En ängel drar din släde./Solen har tagit semester.//Julgranen bär jag tapper/på min rygg av papper.'//Himlen till Sofia: 'Titta är du snäll,/staden är för dig en karamell/av aprikos,/av hallon eller citron.'"

(Från 29 november 2011. Jag har haft många listor här. Jag gillar listor. Gärna lite underliga listor. Men också såna här uppenbara list-ämnen kan vara kul.)

Folkhem har kommit hem

Det föregår någon slags svekdebatt bland våra konservativa/nyliberala vänner. Som har att göra med att det Moderata Samlingspartiet (som väl samlar alla moderata, det vill säja lagom måttliga och sansade människor) nu har börjat använda ordet Folkhem, och det positivt menat. Men "folkhem" var som bekant ett begrepp som socialdemokraterna snodde från högern på slutet av 30-talet. Ungefär samtidigt som de började vifta med Svenska flaggan och ta rätt god tid på sej att avsätta monarkin (any day now). 

Så högern bör gratuleras att de äntligen börjat reclaim the name. Ändå finns det ett svek mot de konservativa idealen i denna Moderaternas pågående partistämman. Att ett parti som under namnet Allmänna valmansförbundet bildades för att se till att begränsa rösträtten sysslar med vänsterflum som att begära ordet och rösta igenom punkter är ett hån mot Arvid Lindmans minne. 
Har man helt övergett tanken på en mer moderat lagom rösträtt? Att ett folkhem, liksom andra hem bör bestämmas över av dem som äger det är en viktig konservativ princip.

(Från 28 august 2009. Bilden är på Arvid Lindman.)

Paying for it av Chester Brown - ett seriealbum om att köpa sex

I början av Chester Browns senaste album Paying for it: a comic-strip memoir about being john så gör hans flickvän och sambo slut med honom. Men han bor kvar i lägenheten samman med henne och hennes nye pojkvän. Brownn trivs rätt bra med arrangemanget. Han saknar inte att ha ett förhållande. Men han saknar att ha sex. Han börjar gå till prostituerade (så om du köper boken så vet du vart pengarna går).
Detta diskuterar han med vänner och kollegor och en före detta flickvän.

Det förekommer många kvinnor i boken - men bara ett par av dem avbildar Brown så att deras ansikte syns. De flesta tecknar han med ansiktena täckta av hår eller pratbubblor. Ibland så anas deras anletsdrag när Brown ritar när han har sex med dem - då ser vi de uppifrån, på avstånd.

Att de prostituerade i albumet på detta sätt döljs och fråntas sin personlighet försvagar bokens försvar för att köpa sex.

För boken är ett försvarstal. Med ett långt efterord som argumenterar för att normalisera sexhandeln. Den börjar med en utopisk framtidsvision av ett samhälle där alla köper och säljer sexuella tjänster. Detta kommer tyvärr enligt Brown aldrig att inträffa pågrund av att den elaka Staten lägger sej i. Det är en korkad början och det blir inte bättre. Jag ögnade bara texten. (Merparten av den utgår från att man delar en libertariansk grundsyn - libertarianismen är en nordamerikansk underlig blandning av liberalism och anarkism). Avdelningen är onödig och drar ner seriealbumet.

Själva serien är betydligt bättre. Om än obehaglig. Handlingen består av scen efter scen där Brown söker upp prostituerade och har sex med dem. Dessa många sexscener är skildrade utan glädje. De prostituerade är tecknade till förväxling likt varandra (förutom att de dessutom alla är ansiktslösa). Det borde vara en tråkig läsning.

Men Browns skicklighet som serieskapare får en att fångas av historien. Teckningarna är avskalade. Brown själv är avbildad som om han bara bestod av det minsta möjliga antalet streck. Samma antal bildrutor förekommer på de flesta sidor. Men det finns ändå en kraft och ett liv i bilderna. Och berättandet har en rytm som får en att sjunka in i denna rätt så sorgliga historia.

Om jag inte hade vetat att det var en självbiografi med förord och efterord som försvarar ens rätt att köpa sex så hade jag nog inte gissat att det var det som var menat att vara bokens tendens.

Trots före- och eftertal och intervjuer och allt möjligt som påstår annat så framstår Brown i boken som en rätt så sorglig varelse. Hans argument som rationaliseringar. I en scen diskuterar huvudpersonen huruvida prostitution ska legaliseras eller avkriminaliseras med en kollega. Vår hjälte blir upprörd när
vännen inte håller med honom.

I kapitlet före det så har Brown sex med en prostituerad när det verkar som om hon får ont. “That she seems to be in pain is kind of a turn-on for me, but I also feel bad for her. I’m gonna cut this short and cum quickly.”
Brown ser bekymrad ut när han tänker detta. Vi får inte se flickans ansikte.

(Från 30 maj 2011)

Mörk sång. Negerlyrik i översättning av Thorsten Jonsson

Vad ska du ta dig till mot den vilda flodens hast,
mot flodens vilda hast, mister Tärningsman?
Ska skramla mellan händerna för mitt sista kast -
och sedan dunsta bort till Turens land,
ska slå min sista sjua då, o Herre min Gud.
- ur "Memphis Blues" av Sterling A. Brown

1949, året innan han dog, gav Thorsten Jonsson ut antologin Mörk Sång på Bonniers förlag.
Thorsten Jonsson hade tidigare översatt flera amerikanska författare och skrivit artiklar om dem. Hemingway och Steinbeck och såna. Thorsten Jonsson var den av fyrtiotalisterna som var som mest påverkad av den amerikanska samtida prosan. Och bland de svenska äldre författarna hade han skrivit om Martin Koch som på sin tid var en av de mer amerika-influerade.

Därför är det inte så underligt att Thorsten Jonsson blev den som i volymen Mörk Sång först introducerade flera av den amerikanska grenen av den afrikanska diasporans stora tidiga poeter såsom Sterling A. Brown, Langston Hughes och James Weldon Johnsson på svenska.

Det är klart de kallas inte för dikter av den afrikanska diasporan eller afro-amerikansk poesi utan för negerlyrik och negerdikter. En term som kan ge en nutida läsare fel intryck av boken (men kanske inte helt och hållet fel).

Antologin innehåller 45 dikter av 25 författare. Med förord. I förordet intas en något nedlåtande inställning till den afro-amerikanska dåtida litteraturen. Den säjs inte tillhöra den riktigt stora lyriken. Ingen neger-goethe. De franska färgade poeterna framhålls såsom ha frambringat en mer lyckad litteratur. Med surrealistiska metoder. Men där säjes att om de svarta poeterna förmår knyta an till den svarta musikaliska traditionen så kan framtiden vara ljus.

Kritiken mot att de afro-amerikanska tidiga poeterna inte lyckades ta avstamp från bluesen och spirituals fanns bland de svarta poeterna själva. Men de som tog influenser från den svarta musiken såsom Sterling A. Brown i "Memphis Blues" gjorde det på ett mer sammansatt sätt än att bara skriva bluestexter utan musik.
Sterling A. Browns dikt "Memphis Blues" innehåller tre delar i två olika rytmer ingen av dessa skulle passa som en bluestolva.

Det finns ett visst mått av exotiserande i boken främst i de i och för sej vackra illustrationerna av Birger Lundquist. Ja och så titeln då.

Att se Thorsten Jonsson försöka översätta dikter skrivna med ett språk fullt av konnotationer och associationer som vi i dag känner rätt så väl, men som då ännu var nya för den svenska publiken, är intressant. Jonssons fauxhårdkokthet förstärker det i dikterna som förebådar beat-poeterna. Med sina Less och Mister Kärleksfulle Man.

Mörk Sång går att hitta på antikvariat. Thorsten Jonssons författarskap har sin höjdpunkt i novellsamlingen Fly till vatten och morgon.

(Först publicerad 16 januar 2009.

Let's go to Zanzibar

"Zanzibar" är från en demo med Honey is cool. Det var den första Honey is cool-låt jag hörde. Den spelades på vad jag tror hette P3 Demo.
De ställde genom radioprogrammet också upp i en alternativ melodifestival för låtskrivande ungdom. Men jag minns inte säkert om det var med den här låten. De vann inte i vilket fall.
Texten till "Zanzibar" är inspirerad av Joakim Pirinens ensidare "En besynnerlig dröm" där en pojke drömmer att han borstar tänderna - "Plötsligt gick jag ända fram till handfatet!"
I sista rutan vaknar han upp på sin flodhäst på väg mot Zanzibar.
Den finns i albumet Gas.

Karin Dreijer som sjöng i Honey is cool har senare bildat banden The Knife och Fever Ray.
Zanzibar är en självstyrande del av Tanzania, som idag firar nationaldag.

(Först publicerad 26 april 2011. Då det var Tanzanias nationaldag. Det är det inte i dag. I dag är det Albaniens nationaldag. Signaturen Konungen kommenterade då att "Detta kan va ditt bästa inlägg ever!!!". En tvetydig komplimang.)

Tomas Tranströmer - poesins Astrid Lindgren?

I helgen i en paus i bokslängandet kom jag och min entusiastiske bokförstöringsmedhjälpare (som ville att jag skulle slänga betydligt fler böcker) att prata om Tomas Tranströmer. Som ofta när Tranströmer kommer upp kom också nobelpriset på tal.

Min bokkastningskumpan undrade varför man alltid nämnde just Tranströmer som kandidat. Varför till exempel inte Robert Bly? Han har också skrivit en del snygga bitar.

På vilket jag svarade att Tranströmer har ett jämnt författarskap utan en Järn-Hans på sitt samvete.

Som man gärna vill så hade min kamrat glömt bort att det var Bly som skrev Järn-Hans. Och visst - man kan inte skriva Järn-Hans och få nobelpriset.

Men vi gick vidare till varför Tranströmer är det enda svenska hoppet i nobelprissammanhang. Jag gillar Tranströmer. Jag skulle aldrig få för mej att slänga en Tranströmer (kanske om jag hade haft memoarerna).
Att han så självklart skulle stå högre än alla andra nu levande svenska författare känns ändå lite tveksamt.

När Günther Grass fick nobelpriset talade han inför publik i Stockholm. Och fick frågan vem han tyckte skulle få priset nästa gång. Han svarade P. O. Enquist. Den tidigare skrattande och applåderande publiken lär ha blivit tyst och tittat obekvämt på varandra.

Vi vet inte hur stor Enquist är utomlands, som min medFahrenheit 451-brandsoldat uttryckte det och vi fortsatte i stället att tala om Musikanternas uttåg - en av de få böcker han nog hade blivit arg om jag hade försökt att slänga.

Nu anser jag inte att ett nobelpris säjer särskilt mycket. (Och den senare delen av Enquists författarskap tycker jag är rätt tråkigt.) Men det ständiga framhållandet av Tranströmer som vår ende svenske kandidat är ändå lite besynnerligt. Särskilt eftersom det ofta är människor som verkar ha läst högst ett dussin poeter (varav minst två är Bob Hansson) som varje år hoppas att Tranströmer ska få det.
När blev Tranströmer poesins Astrid Lindgren?

(repris från den 12 nov 2010, det där med bokslängandet i början hänvisar till ett allmänt omtyckt inlägg veckan innan detta. I kommentarerna slås det fast att Tranströmer inte kommer att få nobelpriset. Det här inlägget har jag repriserat en gång innan 5 oktober 2011. Dagen därefter meddelades att Tranströmer fick priset. En bidragande orsak till att inlägget Tomas Tranströmers tio bästa dikter snart haft 38000 sidvisningar. Frågan är vem som övertagit titeln som Astrid Lindgren.)

Lark & Termite av Jayne Anne Phillips

Det händer när jag läst en bok att jag inte har så mycket att säja om den förutom att den är bra och att den är väl värd att läsas.

När det gäller Jayne Anne Phillips senaste roman Lark & Termite är det knappast heller någon originell åsikt (om det funnes ett Rotten Tomatoes för romaner hade boken fått Toy Story 3-siffror).

Men i alla fall. Boken utspelar sej i USA på slutet av 50-talet. Lark, en ung kvinna, tar hand om sin funktionshindrade halvbror Termite. Den tar avstamp i Koreakriget några år tidigare. Detta samman med familjeskildringen påminner om Phillips första roman Maskindrömmar.
Men den sträckte sej över flera decennier. Medan Lark Termite genom olika berättare skildrar fyra dagar. Detta mindre mer nära perspektiv gör att romanen liknar Phillips bästa noveller.

Jag har sett boken beskrivas som långsam. Men rättare är att det är ett lugnt tempo. Boken tar sej tid att skildra icke-födelsedagar och badande i floder. Ändå händer det en hel del i boken - krig, en naturkatastrof och familjehemligheter. Men dessa är mer de makter som sätter i gång dramat än bokens fokus.
En beskrivning av handlingen kan lätt få boken att låta banal, en småstadsskildring som många andra.
Men Phillips ger ny kraft åt vad som blivit utnötta ämnen.

Lark & Termite är berättad på ett klart vackert språk med en säker hand. Som får de flesta andra romaner att framstå som klumpiga i jämförelse.
Den är bra och du borde läsa den.

(Från 28 juni 2010. (Toy Story 3s Rotten Tomatoes-siffror var omtalade på den tiden.))

Hipp, hipp, hurra och allt det där

I dag är det alltså sex år sedan jag startade den här bloggen.
Fast egentligen kom den inte riktigt i gång förrän två år senare. Det är i alla fall en rätt lång tid. Jag har inte uppdaterat så särdeles flitigt sen förra jubileumsveckan. Förhoppningsvis ska det bli lite tätare mellan inläggen i den snara framtiden.
 

Moraliteter och Garderingar av Jan Myrdal

Men märk att han hävdar att han går upp klockan fem på morgonen. Vad verkligen sker är att han klockan fem på morgonen ruskar sin hustru vaken och säger: >>Ge mig kaffe så jag kan arbeta.>> Därefter sover han vidare, väcks med kaffebricka, går på promenad med hunden, läser tidningarna, lägger breven oöppnade i högen för obesvarad post och författar sedan en insändare till Svenska Dagbladet som han anser ha feltolkat hans renhjärtade önskan att göra revolution.

När jag förra veckan skrev om radiopjäser så nämnde jag Jan Myrdals Moraliteter och Garderingar. Då visste jag inte att de nyligen kommit i nyutgåva. Nu är den utgiven på dejavu (som är ett slags print-on-demandförlag). Så det är inte bara Myrdals stadigt minskande popularitet som gör att den inte gjort något väsen av sej.

Jag har redan böckerna. Men det gav mej en anledning att läsa om dem.

Moraliteter kom ut 1967 och Garderingar 1969. Bägge skrevs för Radioteatern. Garderingar spelades på Strindbergs Intima för några år sen i en hyllad uppsättning. De har också tidigare getts ut tillsammans. Den nya utgåvan har kvar Gun Kessles charmiga illustrationer - som jag inte tror var med i den förra pocketutgåvan.

Det är kanske inte det mest självklara verket att ge ut igen. Av Myrdals skönlitterära 60-talstexter så är Moraliteter den som mest passar in i fördomen om Myrdal som en fyrkantigt politisk författare. Det är vietnamdemonstrationer, daghem och konsumbussar. Men formen och språket gör att den fortfarande går att läsa. Den är mer mångkantad än fyrkantig.

I de sex dialogerna i boken så ställs ett par personer inför en domstol. En avskedad arbetare, en död och snart bortglömd redaktör, en hemmafru, och en tjänsteman som söker "uppskov med fullgörande av civilkurage". Samt två inledande texter där skriftställaren J. M. anklagas för tidsspillan.

Den inledande texten är festligast. Att de radiodialoger som J. M. anklagas för att inte ha skrivit är just de vi läser är en rolig detalj.

Där Moraliteter ofta får en att flina till så har Garderingar en allvarligare ton. Här rör sej det om de stora frågorna, Kärleken och Döden. Som Pettersson tänker på när han dricker sitt morgonkaffe.

Pjäsen är uppdelad i två delar. Den senare, "Nästans kärlek" är den svagare av de två. I Söndagsmorgon (1965) så frågar några utländska vänner Myrdal om svenskar kan skriva kärleksberättelser, finns det någon passion i den svenska förorten? Myrdal berättar en kort historia för dem som liknar den i "Nästans kärlek". Åhörarna är inte särskilt imponerade. Och det är inte utan att man håller med.

Men den här delen är också den där radiopjäskaraktären är tydligast. Och det är möjligt att den hade tjänat på att höras.

Medan den första delen, "Döden till fadder" fungerar utmärkt att läsas. Myrdal väver in berättelser, som den gamla folksaga som gett den dess titel (Kessles illustration av Döden är en av hennes bästa teckningar). Moralen i denna moralitet får väl säjas vara att det är onödigt och farligt att frukta döden. Men det finns en spänning i hur Myrdals text ändå blir som starkast och hans språk som vackrast när han beskriver denna dödsskräck.

"Döden till fadder" är fortfarande en bra berättelse och den som främst gör Moraliteter/Garderingar till en bok väl värd att läsa. Även om jag kanske inte skulle rekommendera den som ens första Myrdal. Utgåvans print-on-demand-karaktär gör att den kan vara svår att få tag på i den fysiska bokhandeln. Men den finns hos näthandlarna. Som här hos Bokus.

(Först publicerad 16 mars 2011. Boken kom att få ett par recensioner men det här var den första. Radiopjäsinlägget som nämns i början finns HÄR. Jag samlade ett par länkar till recensioner av Intima-uppsättningen av Garderingar och kommenterade dem HÄR. Jag har skrivit en hel del om Myrdal. För mycket enligt en del. På hans 85-årsdag tidigare i år så tipsade jag om Jan Myrdals tio bästa böcker med ett par länkar till tidigare inlägg.)

Anno Dracula

Anno Dracula av Kim Newman, som nu kommit i nyutgåva, utspelar sej i England 1888. Ett England styrt av prinsgemål Dracula som, efter att han med största lätthet besegrat Van Helsing och hans anhang, gjort drottning Victoria till vampyr och tagit henne som maka.
Vampyrerna lever öppet i samhället och för att kunna göra karriär är det många som låter sej omvandlas, bli nyfödda. Men i London går någon runt och dödar prostituerade vampyrer. Tidningarna kallar honom Jack Uppskäraren.

Mördarens identitet får vi reda på redan i första kapitlet. Det är en av personerna i Bram Stokers Dracula.
Anno Dracula utgår från Stokers roman men också flera andra vampyrberättelser och annan äldre populärlitteratur. Sherlock Holmes sitter inspärrad i ett läger, men hans bror spelar en roll i handlingen. Också vampyrer från filmens värld finns med i boken, som Blackula och greve Orlock (från Nosferatu).

Det är en roande roman men med en del brister. Som de två rätt ointressanta hjältarna - en typisk 90-talsvampyrinna och en rakryggad fauxviktoriansk gentleman. I början tycker jag att också att Newmans språk här känns lite platt, nedtonat jämfört med annat jag läst av honom. Men han varierar tonen mellan kapitlen. Och några avsnitt, som premiärminister Ruthvens nedlåtande uppräkning av andra vampyrer, har en munter energi.

Det ständiga refererandet till andra historier och de många cameo-ana kan nog gå en del läsare på nerverna. Men när doktor Moreau och doktor Jekyll i ett kapitel diskuterar fallet med Jack Uppskäraren och vampyrers fysiologi så ger det en tyngd åt texten och romanens teman. Även om denna tyngd till en del är lånad. Det blir helt enkelt lite mer intressant än om det hade varit två för romanen nyuppdiktade figurer.

Flera av Doktor Jekylls repliker är tagna direkt från R. L. Stevensons klassiska kortroman. Newman har också skrivit en långnovell, "A Drug on the Market", där Jekylls Hydemedicin börjar säljas till allmänheten. Newman har lite specialiserat sej på den här sortens historier, för att uttrycka sej snällt.

Det är en sorts litteratur som kan låta som om det bara vore en något mer sofistikerad variant på Pride and Prejudice and Zombies och såna böcker.
Men Anno Dracula har mer substans. Romanen handlar mer om England år 1992 än om år 1888. Och så om skräcklitteraturen själv.

I boken är Draculas blodslinje sjuk (något som är svårt att inte läsa som en kommentar till vampyrgenren) när de han gjort till vampyrer försöker sej på transformationer så fastnar de ofta halvvägs. Dracula själv visar sej förutom i en prolog inte förrän i sista kapitlet.
Men hans inflytande, hans skugga vilar över resten av boken, över resten av genren.

(Först publicerad 9 augusti 2011. Två delar till i Newmans Anno Dracula-serie har kommit i nyutgåva. Jag började läsa andra delen, Anno Dracula The Bloody Red Baron, men fastnade cirka hundra sidor in. Det var mycket första världskriget. Men det är möjligt jag kommer att återuppta läsningen och jag är intresserad av den fjärde och sista delen, en delvis ny bok där min Newman-favorit "Coppola's Dracula" ska ingå.)

Terminator som cyberpunk

Larry McCafferys "casebook" om cyberpunk och postmodern fiktion: Storming the Reality Studio har i början av boken en lista skriven tillsammans med Richard Kadrey med runt 60 verk som kort kommenteras. Den heter "Cyber 101: A schematic guide to Storming the Reality Studio" och listar kulturella artefakter (romaner, skivor, artiklar och filmer) som var med och formade cyberpunken samt några verk av cyberpunkarna själva. Ett av verken är, kanske lite förvånande, filmen Terminator från 1984.

James Camerons film om en mördarrobot från framtiden kommer direkt innan det första egentliga cyberpunkverket på listan (William Gibsons Neuromancer). Listan börjar med Mary Shelleys Frankenstein från 1818. Och att ett verk finns med på den innebär inte att författarna menar att det är cyberpunk. I kommentaren till Terminator står det emellertid "like much cyberpunk". Filmen ses snarare som en del av cyberpunken än som enbart en påverkan på denna.

"Som mycket cyberpunk, är denna film en medveten återgång till tidigare pulpformer, fylld med genrereferenser; en SF potboiler räddad av en vriden humor och rå speedfreak-energi, den stod som modell för i stort sett alla andra actionfilmer under resten av årtiondet (och vidare)"(min övers.)

Att läsa Terminator som cyberpunk gör att vissa saker framträder tydligare. Arnold Scwarzeneggers solglasögon på affischen. Det egentligen morbida slutet med Sarah Connor som en fanatisk madonna till sin frälsarson.

Terminator är en av de få filmer vars uppföljare av många anses bättre.
Terminator 2 vänder på filmens roller. Mördarroboten är här frälsarroboten. Saulus har blivit Paulus, fast med metallskelettet intakt. Den förutbestämda undergången kan undgås därför att filmn följer en annan tidsreseteori.

Till skillnad från tidigare tiders uppföljare fick också filmen en större budget än föregångaren. Men det innebar ett steg från den lågbudgetkänsla och ironiska distans som är en av anledningarna till att McCaffery och Kadrey satte upp filmen på sin lista.

Uppföljarna till uppföljaren har lyckats sämre. De gör inte robotapokalypser så som de brukade.

(Jag har strukit sista styckena här som handlade om den då nya fjärde delen i serien. Du kan läsa dem och kommentarerna på originalinlägget 2 juni 2009. Det här inlägget finns till höger bland Butters bättre. Där jag länkar några av bloggens bättre texter. Fast det är väl att ta i att den här skulle höra dit. Den har heller inte uppdaterats på länge Jag borde se över det där nån vacker dag.)

Fabeln om Krishna, Jesus, Buddha och den blå geten

Det berättas att Krishna, Jesus och Buddha tillsammans brukade vandra både i denna värld och i andra. Då på en av dessa vandringar så kom de förbi en ladugård. En hiskelig lukt, så går historien, steg upp från ladugården och också dessa tre häpnade inför stanken. Inne i ladugården så fann de en get. Skabbig och illa skött men blåskinnad. Det blåa skinnet påminde om nyansen på Krishnas hy, vilket Jesus förvånat anmärkte.
- Om du kallar denna varelse för en blå get så bestrider du dess verklighet, om du inte kallar honom för en blå get bortser du från faktum, sa Buddha, och de andra två nickade åt dessa ord. Men var sen tvungna att fly ut ur den stinkande ladugården.
De försökte locka ut geten i den friska luften men geten var, enligt historien, alltför envis och föredrog att stanna kvar inne i mörkret och stanken (här är det brukligt att berättaren påminner om hur också människan klamrar sej fast vid det jordiska).
Så de satte sej då där och funderade. Till slut, så berättas det, kom de överens om att de var för sej skulle gå in till geten. Och se vad de kunde göra för den.
Först gick Krishna in till den blåa geten. Efter tio minuter kom han ut, kippandes efter luft och nu i ansiktet mer blågrön än blå.
Sedan gick Jesus in. Mer van vid boskap satte han sej ner och såg geten och såg att dennes lidande var stort. Men efter fyrtio minuter tvingades även han att överge ladugården och gå ut i den friska luften.
Sist gick Buddha in. Det dröjer ett tag. Sen så kommer, så går historien, geten ut - skinande ren och upplyst nu när den funnit sin Buddha-natur.

Så berättas det.

(Från 27 oktober 2009. Något ändrad.)

Lol V. Steins hänförelse av Marguerite Duras

Här följer i sin helhet, blandade om varandra, i ett svep, den skenbild som Tatiana Karl återger och det jag själv hittar på om natten på kasinot i T. Beach. Utifrån vilken jag ska berätta min historia om Lol V. Stein.(övers. Katarina Frostenson)

Det är en förrädiskt tunn bok, Lol V. Steins hänförelse, Marguerite Duras roman från 1964 som nu kommit ut i pocket.
Det är en undanglidande berättelse där man aldrig riktigt är på fast mark.

Lol V. Stein bryter ihop på en bal efter att hennes fästman gått i väg med en annan kvinna. Flera år senare kommer hon tillbaka till barndomsstaden och söker upp sin väninna Tatiana Karl. En kärlekstriangel inleds mellan de två och Tatianas älskare.

Berättelsen återkommer gång på gång till balnatten, den vrider och vänder sej kring händelsen. Det är nästan som om det vore en spökhistoria, Lol V. Stein är liksom hemsökt av det förflutna.

Det är en vacker, märklig historia.

(Från 17 november 2011. Jag har också skrivit om en annan av Modernistas pocketutgåvor av Duras. Anteckningar från kriget, en bok med utkast som jag kallade för Marguerite Duras - The Bootleg Series emedan jag är rolig.)

Ordets makt och vanmakt och förmåga att tråka ut en - om Jan Guillou om sitt skrivande liv

Alla som intresserat sej det minsta för författaren och journalisten Jan Guillou kommer att känna igen många av historierna i hans verkmemoarer Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv. Han har berättat om en hel del av episoderna i tidigare intervjuer och artiklar.

De har då oftast varit bättre och livfullare än här där anekdoterna känns nedtonade. Som berättelsen om hur han blir arresterad av två män från SÄPO för IB-artiklarna. Tonfallet snarare än händelseförloppet skiljer bokens version från de tidigare. Berättelsen har förlorat sin karaktär som kroghistoria. Därmed har den kanske blivit något trovärdigare men också mycket tråkigare.

Boken staplar sådana här händelser på varandra. I alla hör man Guillous röst. Men det är något svagt över stämman och efter några hundra sidor börjar man bli orolig över hans torra hals.

Problemet är till en del memoarformen. Vad som skulle kunnat ha blivit en spännande pikareskliknande berättelse om den unge Guillous resa genom den svenska journalistiken störs hela tiden av att Guillou försöker försäkra läsaren om att detta var vad som faktiskt hände istället för att underhålla honom.

Flera av bokenas partier är om i sej intressanta företeelser. Och flera enskilda kapitel skulle nog ha fungerat rätt bra som läsning. Mängden anekdoter där Guillou spelar huvud- och, oftast, hjälterollen blir emellertid efter hand alltför många, effekten allför sövande.

Det finns ett par avsnitt där som lyser till. Delar av skildringen av fängelsetiden där Guillou blir vald in i ledningen för Fångarnas Fackliga Centralorganisation är underhållande. Liksom en historia om hur författaren tillsammans med Gunnar Ohrlander skriver en pjäs som de tror aldrig kommer att uppföras. Dessa är också de som mest bevarat karaktären av något man berättar på krogen.

I slutet av fängelsekapitlet återberättas ännu en gång historien om hur Guillou i sin cell läser Sjöwall/Wahlöö och får första gnistan till Hamilton-böckerna. Denna anekdot om den svenske maoistiske James Bonds tillblivelse har jag alltid tyckt saknar något.

Redan på den tiden fanns en skandinavisk författare som skrev framgångsrika och bra thrillers med en liknande politisk tendens som den i böckerna om Hamilton. Den norske författaren Jon Michelets romaner diskuterades en hel del inom den del av vänstern som Guillou tillhörde. Särskilt det där huruvida man kunde ta formen från en reaktionär genre och fylla den med radikalt innehåll.
Alltså detta Guillou plötsligt ska ha kommit på när han läste Sjöwall/Wahlöös polisromaner där de fyllt denna "högerstöpta form med någonting så i och för sig primitivt som propaganda för VPK" (anekdoten skiljer sej lite genom åren i hur pass enfaldigt Guillou anser att VPK-propaganda är). Michelet dyker upp i början av kapitlet om Hamilton. Men enbart som Guillous vän. Hans romaner nämns inte.

En roll liknande den som Sjöwall/Wahlöö spelar i skapelsemyten om Hamilton fylls i avsnittet om Arn-böckerna av en Artuir Lundkvist-roman. Detta stycke intresserade mej mer än de rätt långa om Hamilton. Då jag tycker om romanerna om Arn. Som är som en blandning mellan Ivanhoe av Walter Scott och de historiska novellerna i Ivar-Lo Johanssons Passionerna-svit.

Trots memoargenrens inneboende problem när det gäller struktur så får Guillou till ett rätt bra slut. Tyvärr läste jag pocketutgåvan. Där det kommer ytterligare åttio sidor om huruvida Guillou var KGB-agent.

Även om Ordets makt och vanmakt nog blir lite mer underhållande om man föreställer sej att Guillou varit sovjetisk spion hela tiden så är det svårt att ta det Expressen-avslöjande som extramaterialet handlar om på allvar. Historien förtjänar inte detta stora utrymme. Det gör boken liksom baktung.

Tyvärr håller Guillou själv en allvarlig ton här. Tidigare i boken skriver han om att en del saker fungerar bättre som komedi än indignationshistoria. Citaten från de borgerliga ledarskribenterna är rätt roliga och visar att det kanske hade kunnat bli en rolig satir av det hela.
Men ytterligare sextio upprörda sidor följer. Snarare än en rolig historia så är det en rätt tråkig sådan. Vilket det säkert också var. Men ibland är fiktionen lite mer underhållande.

Boken i stort har egentligen samma problem som detta extrakapitel. Många intressanta händelser och personer flyter förbi. Men det blir sällan riktigt underhållande.

(Bilden är gjord av Leif Zetterling och har inget direkt samband med boken, även om Zetterling är en av de personer som flyter förbi där)
(Från 13 oktober 2010).

Ett buttert jubileum

Nästa tisdag så är det sex år sedan denna blogg en gång startades.
Det kommer att firas med en massa repriser nästa vecka med start i morgon.
(Bilden ovan är gjord av Tove Jansson. Den föreställer en diamant i en kappsäck. Diamanten är Butter tar ordet, typ.)

Citerat från veckans läsning

"Jag kom att tänka på pappa som aldrig läste en pocketbok om det stod på baksidan att romanen var fylld med berättarglädje.
'Vill man ha tråkigt ska man lyssna på folk som älskar att berätta" 
ur Radhusdisco av Morgan Larsson.

"Det är sann berättarglädje" 
ur baksidan av pocketutgåvan av Radhusdisco av Morgan Larsson.

My baby's so vain she's almost a mirror

"Shivers" med Divine Fits Divine Fits är ett band som sångaren i Spoon och sångaren i Wolf Parade har tillsammans. "Shivers" ovan är från deras första album A Thing Called Divine Fits som kom ut nyligen. Det är en cover. En Rowland S. Howard-komposition som Howard hade med sej från sitt gamla band när han gick med i Boys Next Door. Boys Next Door skulle snart byta namn till Birthday Party och var Nick Caves grupp innan Nick Cave & The Bad Seeds. Det är en rätt okej version.

Ur Svårt att vara gud av Arkadi Strugatski (1925-1991) och Boris Strugatski (1933-2012)

"Så satte han sig på bodpulpeten och pratade ett tag med affärsinnehavaren, en viss fader Hauk. Fader Hauk hade vänliga och bedrövade ögon och små blodfattiga händer som var översållade av bläckfläckar. Rumata och han samspråkade om poängerna med Zurens poesi och Rumata fick till livs en intressant kommentar av raden "Som lövhögar trycker det själen..." och bad sedan om något nytt att läsa. Innan han gick suckade han över Zurens outsägligt melankoliska strofer på ett sätt som skulle glatt författaren och deklamerade själv på stående fot en fri irukansk översättning av 'Att vara eller inte vara, det är frågan'.
- Vid den helige Micky! ropade fader Hauk, överförtjust. Vem har skrivit det där!
Jag, sade Rumata och lämnade affären."
ur Svårt att vara gud av A & B Strugatski, övers. Sven Christer Swahn

10 bra romaner skrivna av män

Vi firar internationella mansdagen med en lista.

Analfabeten av Ivar Lo-Johansson

Första delen i Ivar Lo-Johanssons lysande självbiografiska romansvit. Självbiografin är en genre som manliga författare ofta sökt sej till.

Den onämnbare av Samuel Beckett
Berättaren i den sista delen av Molloy-trilogin är i stort sett reducerad till en röst - men han är fortfarande man.

Dumskallarnas sammansvärjning av John Kennedy Toole
Om en man i kamp mot makterna och en oförstående omvärld.

Frihetens vägar av Jean-Paul Sartre
I ett seriealbum av en populär svensk serieskapare så säjs det att Sartre borde ha ägnat all sin tid åt att skatta sej lycklig över att han hade en så smart och vacker flickvän. Som tur var skrev han istället böcker. Som den här första delen i en romansvit med samma namn om tiden innan andra världskriget.

Fru Marianne av Ernst Ahlgren
"Ty penningar ägde han! Han ägde vad de eftersträva, alla dessa i sina fina kläder och med belevat sätt, alla dessa, som med förakt se ned på dem, som icke fått bildning som de. Han tänkte därpå med triumf, han tänkte därpå med den berusande känslan av att gå på randen av en frestelse, då njutningen ligger i själva den hemliga rysning man känner vid att falla."

Inferno av August Strindberg
Om en man i kamp mot makterna och en oförstående omvärld.

Krigets vid världens ände av Mario Vargas Llosa
I Stockholm delar de varje år ut ett stort pris till en framstående manlig författare. En som fått det är Mario Vargas Llosa. Kriget vid världens ände är hans bästa roman.

New York-trilogin av Paul Auster
Tre tematiskt sammanlänkade kortromaner av Paul Auster, Siri Hustvedts man. Paul Auster skrev rätt bra böcker på den tiden men har med åren blivit sämre.

Pelle Erövraren av Martin Andersen Nexö
Martin Andersen Nexö var en av de stora mansskildrarna.

Övermannen av Alfred Jarry
Utspelar sej i ett framtida 1920. Huvudpersonen kan cykla snabbare än ett framrusande tåg och utföra kärleksakten åttio gånger på raken.

(Detta är en repris från 2011.)

Citerat från veckans läsning

"Få människor behärskar konsten att frukta rätt saker."
ur Fritt fall av Juli Zeh, övers. Christine Bredenkamp

"As a corollary, the Iothal compile vast libraries. On the worlds they inhabit, even the motes of air are subject to having indices written on them in stuttering quantum ink. Some of their visionaries speak of a surfeit of knowledge, when it will be impossible to move or breathe without imbibing some unexpected fact, from the number of neutrons in a certain meadow to the habits of aestivating snails."
ur "A Vector Alphabet of Interstellar Travel" av Yoon Ha Lee

Åtta länkar en lördag

Final Frontiers av Tom Scioli
Fortsättningen på Tom Sciolis American Barbarian går att läsa på nätet. Sciolis Jack Kirby-inspirerade serier är märkliga. Med figurer som Robot-Dracula och det brottsbekämpande popbandet Final Frontiers.

 Three year old nephew obsessed with Avengers av Abhay Khosla 
"Three year old nephew obsessed with Avengers. Stares at me blankly when I try to explain that favorite characters all stolen from Jack Kirby because he doesn’t speak the English good yet."

Jenny Maria Nilsson om Bok utan namn av Göran Sonnevi 
"I fantasyförfattaren Ursula K. Leguins bokserie om Övärlden kan man behärska någon om man känner dess namn. Andra halvan av Sonnevis bok består av den långa texten 'Disparate sin nombre'. Sida upp och sida ner är det som om Sonnevi vill veta men inte kontrollera tingens namn. Författaren är en superhjältearkivarie som nedtecknar skeenden för att ge dem frihet."
Göran Sonnevis nya diktsamling är 800 sidor lång.

 De 15 bästa kinesiska svordomarna i Firefly
I sci-fi-vilda-västern-tv-serien Firefly så svor av och till de engelsk-talande rollfigurerna på mandarin. "Holy Mother of God and all her wacky nephews." ska en av dessa utgjutelser ha blivit översatt till engelska om man får tro denna lista. Från en 8-topplista över topplistor på Topless Robot 

Svenska händelser 3: Gruvstrejken i Svappavaara
Om strejken 69/70 som inspirerade en våg med strejker som ledde till förbättrade arbetsförhållanden i Sverige. Som en av de strejkande säjer i programmet: "Kanske vi gjorde ett gott arbete".

Jane Eyre X 10 
Bernur går igenom hur en scen gjorts i tio filmatiseringar av romanen. Han är inte nöjd.

Krapp's Last Tape med Harold Pinter som Krapp
Från 2006. På Ubuweb.

Det finns ett särskilt slags ädelt vin som man bör njuta försiktigt

"Grimasch om morgonen" ovan är en av mina favoritlåtar med Cornelis Vreeswijk.
Den finns på skivan Ballader och grimascher (1965).
"Ni har alldeles rätt i att grimascher är felstavat. Det heter grimaser. Fast det uttalas grimascher." skriver Vreeswijk på baksidan på albumets omslag.
Om "Grimasch på morgonen" skriver han att Alf Hambe är fadder till visan "Det är en visa sådan Alf Hambe skulle ha gjort den."Det finns likheter med Hambes sånger om Molom,ett fiktivt sånglandskap.
Hambe har något lite väl trubadurhögtidligt i tonen. Men han har gjort ett par bra sånger. Numera är väl "Kajsas udde" den mest kända, genom Fred Åkerströms inspelning.
("Grimasch om morgonen" gjorde Vreeswijk även på nederländska, Texten verkar emellertid skilja sej en del från den svenska. Vreeswijk ska ha spelat in åtminstone en Hambe-komposition på nederländska.)
I veckan var det 25 år sedan Vreeswijk dog.
"Du skrattar visor och sjunger skämt."

Kurt Vonneguts tio bästa böcker

Kurt Vonnegut skulle ha fyllt 90 år igår. Vi firar honom en dag försenat med en lista. Kronologiskt ordnad.

Sirenerna på titan
Vonneguts andra roman (utgiven 1959) är både utmärkt science fiction och en satir på genren. (Att den skulle vara rolig skvallrade som synes ovan omslaget inget om när boken föst kom ut.) En av mina favoriter inom sf-genren.

Vaggan
Skämtsam skildring av världens undergång. En av Vonneguts mest vonnegutska.

Gud bevare mr. Rosewater
"En penningsumma har en huvudroll i denna berättelse om människor, på samma sätt som en honungssamling med rätta skulle kunna sägas ha en huvudroll i en berättelse om bin." Första boken med Kilgore Trout.

Välkommen till aphuset
Novellsamling. Formatet passar egentligen inte riktigt Vonnegut. En del av referaten av Kilgore Trout-böckerna var från början noveller. De blev bättre som Trout-referat. Men här finns en del bra berättelser.
Titelnovellen är ett exempel på att Vonneguts kvinnoskildringar åldrats illa.

Slakthus 5
"Hör på:
Billy Pilgrim har lösgjorts från tiden." (övers. O. Jonason)
Vonneguts bästa. Den här måste du helt enkelt läsa.

Morgonmål för mästare
Det här är en märklig bok med något ofärdigt över sej. Det kantiga är romanens styrka. Det kantiga och det barnsliga. "För att ge er en uppfattning om hur pass mogna mina bilder är, låt mig visa min teckning av ett rövhål:" (övers.O. Jonason)

Berättelsen har en sorgsen ton.

Slapstick
Vonnegut hade lite svårt att följa upp succén med Slakthus 5. Den här blev rejält sågad. Vonnegut själv ogillade den. Och det är en rätt trött bok. Det återkommande "hå hå" är en slö variant på "så kan det gå" ("So it goes") från Slakthus 5. Handlingen är som en klumpig blandning av Vaggan och Sirenerna på Titan.
Jag är själv rätt förtjust i boken.
Hå hå.

Burfågel
En roman om socialismen. En tematisk följeslagare till den tidigare Gud bevare mr. Rosewater.

Palmsöndag
"Palmsöndag har undertiteln "ett självbiografiskt collage". I förordet föreslår Kurt Vonnegut även att den kan kallas förblivvit. En blivvit får vi veta var ett uttryck som användes under Vonnegts barndom som betydde "ett kilo skit i en halvkilospåse".

Boken samlar olika kortare texter - tal, recensioner, förord" Mer om boken på länken.

Deadeye Dick
Den bästa bland de sena Vonnegut.

Citerat från veckans läsning

"Nu var ensamheten liksom understreckad."
ur Mor gifter sig av Moa Martinson

"I had got used to the idea that I might die under the anaesthetic[...]This time, though, I was afraid in a new way: not only of death, but of what might come out of it - new life. How would I feel? Who would I be?"
ur "The Body" av Hanif Kureishi

Åtta länkar en lördag

White People Mourning Romney 

Det fick inte så mycket uppmärksamhet i svensk media men det har varit presidentval i Förenta Staterna. Barrack Obama vann. Ovan är en tumblr med bilder på folk som är ledsna över Mitt Romneys förlust. Skadehumor är den sanna humorn. Runt 60 procent av den vita befolkningen i USA röstade på Romney. 

It's a black president, Huey Freeman

Första avsnittet i tredje säsongen av The Boondocks handlade om förra gången Obama vann. Werner Herzog är med. 

Intervju med Samuel R. Delany i The Paris Review

Där man bland annat får reda på att Delany är dyslektiker. Dyslektiker verkar vara överrepresenterade bland författarna.

"Om det tog slut nu" av Victor Malm

"Dagar eller böcker som insekter." Aforismer i Rymden.

Julia Pennlert om När det känns att det håller på att ta slut av Stig Larsson

Om Stig Larssons nya jagroman. 

Inte bara rosa drömmar. Utdrag ur intervju med Stig Larsson av Christoffer Barnekow

En glömd kinesisk författarinna. Ingrids boktankar om Han Suyin

Han dog i veckan. I slutet av förra månaden skrev Ingrid på Ingrids boktankar om henne. Hon läste och skrev också om Hans genombrottsroman Skimrande dagar

Ur Kina år 2001 av Han Suyin (1917-2012)

"Ordet revolution, 'ke min' leder sitt ursprung till Han-dynastin. På den tiden var det bondebefolkningens fältrop och ett uttryck för strävandena efter förändring av Himlens mandat."
Han Suyin, 1967
övers. Magnus K:son Lindberg
Boken Kina år 2001 hade ett stort inflytande på den svenska debatten om Kina.

RÖD OKTOBER

Höst.

Storm som piskar och sliter,
river österns horisont i purpur,
visslar genom gatorna,
klatschar gredelina färgfläckar i grändbarnens svultna
                                                                 ansikten.

Fabriksportens svarta gap:
ström av arbetare, grå, nertryckta,
går vägen till arbetet, olustigt, dröjande.
               Trötta ansikten lyser vitt genom dunklet.

Oktober -
det tidiga mörkret med bleka lyktljus i gathörnen,
grå olust ruvande längst inne i dimmorna.
              Regn som faller, gyttjiga vägar.
                                       
                                        *

Röd oktober!

Svinga dig djärvt över barrikaderna,
kom till oss, skrattande, allvarlig.
Nynna dina visor, dåna orkan.
Riv undan den grå liksvepningen som hänger för solen.

Skänk oss morgondagen.

Vi vill dricka av din kraft,
känna din styrka vibrera i våra pulsar -
                                                   
                                                    Röd oktober!

Josef Kjellgren

"Röd oktober" var med i den klassiska unglitterära antologin 5 unga från 1929. Jag har denna bok i faksimil utgiven av Harry Martinson-sällskapet. Martinson var en annan av de fem. Kjellgren är mer känd som romanförfattare. Ett bra urval av hans dikter är Jag är tusenden.
Den röda oktobern i dikten är naturligtvis oktoberrevolutionen. I dag är det 95 år sedan den inleddes. 

This vicious cabaret ur V för vendetta

Remember, remember, the fifth of November

Ett kapitel av Alan Moore och David Lloyds tecknade serie V för Vendetta består av en sång som V sjunger om karaktärerna i serien. Förutom Lloyds bilder finns också noter.
Moore har spelat med i ett band eller två. Detroitgruppen Dirtbombs har gjort en av hans låtar på sitt senaste album. Men denna version av sången inspelad av David J. från Bauhaus, ska vara en rätt fri tolkning av noterna. Men följer texten.
David J. spelade under en period i ett band med Moore. På baksidan av ett av Bauhaus skivalbum finns en dikt av Moore.

Videon till är en fanvideo ihopsatt av bilder ur seriealbumet och av bilder ur filmatiseringen.
Jag tyckte rätt bra om filmen. Men den ersätter inte serien som är mer komplex och en av de bästa engelskspråkiga så kallade grafiska romanerna. Så läs den.

Raderna "Remember, remember... finns även i albumet men framlyfts på ett effektivt sätt i filmen.

(Detta är en repris från 5 november 2009.
Andra inlägg om V för Vendetta:
Om seriealbumet 
De tio bästa serierna av Alan Moore
Med V för Vendetta på förstaplatsen.
Om Alan Moore-filmatiseringar
Rankade från sämst till bäst. Även här är V för Vendetta på förstaplatsen.
Om Marvelman av Alan Moore
"Serien gick från början i Warrior samtidigt med V för Vendetta och de kan säjas utgöras av två sidor av samma mynt. Utopi/dystopi, Stålmannen/Läderlappen, upplyst despot/frihetskämpe."

och
Alan Moore som musiker

Om en samlings-cd med Alan Moore. ("This Vicious Cabaret" är inte med.) Som "Trampling Tokyo" där Gojira eller Godzilla klagar "And I'm so tired of trampling Tokyo".
Skivan medföljde boken Alan Moore: Storyteller av Gary Spencer Millidge. Där fanns också manus till ett kapitel av V för Vendetta som aldrig användes. Egentligen hade jag tänkt skriva om detta outgivna kapitel idag. Men så läste jag det och det vara bara rätt trist. Man förstod varför det inte blev använt. Så istället denna repris.)

Citerat från veckans läsning

"Skaffa aldrig en äldre bror! Det är mitt råd. Har du redan en måste du göra dig av med honom så fort som möjligt. Bjud på en kopp te! Ricinbuskens frön lämpar sig väl. Koka dem i lite vatten och sila lösningen, det är tio gånger bättre än gift från en indisk kobra, som dessutom är jämförelsevis svårt att införskaffa."
ur Död åt Karl Johan Nilsson av Karl Johan Nilsson

"I vanliga fall skulle också Sjuchov stått och tryckt mot väggen. Men nu gick han ut med långa steg och flinade:- Vad är ni rädda för, era dumhuvuden? Har ni aldrig varit med om sibirisk köld? Gå ut och värm er i vargsolen!"
ur En dag i Ivan Denisovitjs liv av Alexander Solsjenitsyn, övers. Hans Björkegren

"Även >>Ingrid Elam<< förekommer i Noréns dagbok, och är där en liten obehaglig figur med hästtänder."
not ur Jag av Ingrid Elam

Åtta länkar en lördag

Återkomsten.

So Far Apart - Book Circle
Jag är med i senaste So Far Apart - Rene Engströms och Rasmus Grans gemensamma dagboksserie på nätet.(Bilden ovan är av Rene Engström.)
Jag är den i Renes serie med repliken om tonåringar och potatisar. Medan jag tror att det är jag som säjer att Haraki Murakami är Japans svar på Stephen King i Rasmus serie. Men jag minns inte om det vart positivt eller negativt menat.
Det handlar om vår bokklubb. Där vi alltså diskuterade 1Q84 av Murakami (andra boken). Sen dess har vi haft ett möte till. Om En dag i Ivan Denisovitjs liv av Solsjenitsyn. Rene tyckte den borde sättas upp som musikal.

Duet on Solo
Sean Witzke och Matt Seneca diskuterar varje nummer av tidningen Solo som gavs ut av DC Comics. Varje nummer av tidningen hade en serietecknare som tecknat alla serierna.
Intressanyast tyckte jag Paul Pope-numret, Michael Allred-numret och Brendan McCarthy-numret var.

McCarthy-numret var det sista av Solo. Jag skrev kort om det HÄR i 2008 när denna blogg var ung och vacker och begåvad.

Bernur om Avklädda på ett fält av Stig Larsson
Bernur har i veckan haft en serie inlägg om Stig Larsson. Och har lyckats pricka in tre böcker som jag inte läst.

Africa? av Ron Wimberly
Hommage till Alphaville av Jean-Luc Godard av serietecknaren Ron Wimberly.