Det berättas att Krishna, Jesus och Buddha tillsammans brukade vandra både i denna värld och i andra. Då på en av dessa vandringar så kom de förbi en ladugård. En hiskelig lukt, så går historien, steg upp från ladugården och också dessa tre häpnade inför stanken. Inne i ladugården så fann de en get. Skabbig och illa skött men blåskinnad. Det blåa skinnet påminde om nyansen på Krishnas hy, vilket Jesus förvånat anmärkte.
- Om du kallar denna varelse för en blå get så bestrider du dess verklighet, om du inte kallar honom för en blå get bortser du från faktum, sa Buddha, och de andra två nickade åt dessa ord. Men var sen tvungna att fly ut ur den stinkande ladugården.
De försökte locka ut geten i den friska luften men geten var, enligt historien, alltför envis och föredrog att stanna kvar inne i mörkret och stanken (här är det brukligt att berättaren påminner om hur också människan klamrar sej fast vid det jordiska).
Så de satte sej då där och funderade. Till slut, så berättas det, kom de överens om att de var för sej skulle gå in till geten. Och se vad de kunde göra för den.
Först gick Krishna in till den blåa geten. Efter tio minuter kom han ut, kippandes efter luft och nu i ansiktet mer blågrön än blå.
Sedan gick Jesus in. Mer van vid boskap satte han sej ner och såg geten och såg att dennes lidande var stort. Men efter fyrtio minuter tvingades även han att överge ladugården och gå ut i den friska luften.
Sist gick Buddha in. Det dröjer ett tag. Sen så kommer, så går historien, geten ut - skinande ren och upplyst nu när den funnit sin Buddha-natur.
Så berättas det.
(Från
27 oktober 2009. Något ändrad.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar