Om proggiga barnböcker

Förutom NJA-pjäsen (som jag skrev om förra veckan) så samarbetade Helena Henschen med Gunnar Ohrlander på två barnböcker. Dessa två, När barnen gick i strejk och När barnen tog makten, skriver Kalle Lind om i vad som ingår i en serie inlägg på bloggen En man med ett skägg. Inlägg som senare blev grunden för boken Proggiga barnböcker (på kommentarerna till texten om När barnen gick i strejk skriver Spiring om användandet av ordet "extremvänster" och vänsterns syn på Olof Palme efter att ha läst boken i fråga).

Jag minns När barnen tog makten från när jag var liten och minns den som en rätt festlig bok. De mer uttalat politiska delarna förvånade mej lite när jag bläddrade i boken igen för några år sedan. Kanske så hoppade föräldrarna över dem när de läste boken för en.När barnen gick i strejk kan jag inte påminna mej om att ha stött på. Och det är bara en liten del av böckerna i Proggiga barnböcker(som jag då inte läst - men jag har läst inläggen på Linds blogg) som känner igen från min barndom. Trots att mina föräldrar då var aktiva inom "extremvänstern". 

Men även om jag hade Sven Wernströms Olle och fabriken (en barnbok om det riktiga i att strejka - fast rätt underhållande, jag gav bort den i julklapp till min brorsdotter när hon var liten) och böcker i Ordfronts serie med återutgivningar av barnboksklassiker som Petjka och klockan av L. Pantelejev och Kurt Helds underbara Röda Zora, så läste vi mest Tove Jansson, Barbro Lindgren, Maria Gripe och utrikiska klassiker som Erik Linklater och J.R.R. Tolkien (vänstern har nu alltid läst både sina egen litteratur och borgerlighetens, medan högern enbart läser sina egna).

De socialrealistiska gråa skildringarna av förorterna utsattes jag så vitt jag kommer ihåg inte alls för (även om min bror gillade Olov Svedelids Betongrosorna som blandade socialrealism med ungdomsdeckargenren) och inte heller de rena hyllningarna av Folkrepubliken Kina i barnboksformatet. Om mina föräldrars kinavänliga syn på världen påverkade min barndomsläsning så var det i så fall att de läste Kung Markatta för en.

Lind skriver om både rätt allmänt spridda böcker och riktigt obskyra sådana (vi fick till exempel Per, Ida och Minimum lästa för oss på dagis, som annars hade Elsa Beskow och Astrid Lindgren och Totte badar och sånt i sin boksamling, men en del av de andra sexualkunskapsböckerna för barn som Lind tar upp hade väldigt liten spridning) och att han inte gör den skillnaden skulle man kanske kunna kritisera inläggen/boken för. Men den ger inte ut sej för att vara en litteraturvetenskaplig översikt och texterna är underhållande.

(Först publicerad 6 februari 2011. Då som del av en länksamling. Linds bok (som jag alltså inte läst, jag har bara texterna på Linds blogg) har nyligen kommit i en utökad pocketutgåva.)