Förmyndarberättelser av Villy Sørensen

I "En framtidshistoria", den längsta av de tolv novellerna i Förmyndarberättelser (1964) av Villy Sørensen, så berättar Filip Rose historier för sin (adoptiv)son Filius. Historiska berättelser och bibelhistorier. Han ändrar de lite, dels för att han inte riktigt kan komma ihåg hur de gick. Och dels för att historierna har ett syfte. Han vill att Filius ska slåss mot sin biologiske far, landets president.

I novellen så får alla barn sin framtid utstakad vid födseln. Något Filip Rose kämpade emot. Då Filius föddes sa de maskiner som utstakar barnens framtid att han skulle komma att döda sin far. Därför gav presidenten sin son till sin motståndare så att han kunde uppfostra honom. Filius är den enda i landet som inte känner till sin framtid.

Historien har drag av myten om Oidipus. Det har även ytterligare en av novellerna i boken: "Om den onde Judas". En av tre bibelhistorier eller legender i Förmyndarberättelser.

Dessa, samt "Ett förmynderskaps historia" (om Fredrik III), bygger på tidigare källor. Också Sørensens ändrar lite på dessa berättelser. Omvandlar de och gör om de till starka, sørensenska sagor.

Fredrik III:s liv berättas snabbt och raskt. Mord och kungar och sysslingar och kusiner flimrar förbi i en fart som får hans liv att framstå så underligt som det nog också var.

Det är framförallt sättet novellerna berättas på som gör boken till en stark läsupplevelse.

I "Chefen" går en direktör går på ett personalföreningsmöte och kan sen inte få en ung man som också är där ur tankarna. Novellen berättas i Ni-form, som riktad till direktören. Och lyckas under tio sidor att fånga in en, inte trots utan på grund av dess banala karaktär - "Naturligtvis är det en tråkig historia, herr direktör. Men den är nu inte så märklig som Ni själv tror."

Märklig är annars det ord som närmast beskriver novellerna i boken, den ena bättre än den andra. Från sagoliknande fabler som "Fågeln i jungfruhamn" (en av Sørensens populäraste noveller) till den som i en feber berättade "I främmande land".

Eller ta den inledande "En glashistoria", där en optiker uppfinner glas som om man ser genom det gör att man får en ljusare syn på allting. Vilket leder till civilisationens undergång.
Så långt en rätt gängse om än roande satirisk utgångspunkt. Men Sørensen berättar den som en vemodig kärleksberättelse.

I novellen är huvudpersonen en av de få som är immuna mot glasets verkan. I en scen håller han ett tal mot glasögonen. Alla åhörarna tycker han talar bra då de har glasögonen på sej.

Tal inför folkmassor förekommer också i "En framtidshistoria", den sista novellen i samlingen. Berättelserna i boken skiljer sej en hel del från varandra. Men teman och ton binder dem samman.

Sørensen gav ut flera novellsamlingar. Jag har läst ett par av hans noveller tidigare i olika antologier samt kortromanen Ragnarök. Jag kommer att läsa fler.

(Först publicerad åttonde juli 2011. Jag har inte läst mer Sørensen sen dess.)