UTRIKESPOLITISK SENSATION: Dessa är mycket sällsynta i vårt land. Ett exempel på en utrikespolitisk sensation är dock när statsrådet Olof Palme hävdar att man inte bör skjuta och bränna ihjäl fattiga människor som vill ha mera mat.
Detta uttalande väckte enormt uppseende och herr Palme anklagades av oppositionen för bristande neutralitet, det farligaste som finns. Talet kom att kallas Gävletalet, då det hölls i staden Gävle.
I dag skulle Gunnar Ohrlander ha fyllt 75 år. Ohrlander skrev pjäser (som NJA-pjäsen), barnböcker, reportage, debattböcker och var också redaktör. Mest är han kanske känd för sina kåserier under preudonymen Doktor Gormander. Eller som det står på baksidan av Gormander-samlingen Mitt liv som kund (1993): "Doktor Gormander har vid sidan av sitt kall också varit verksam under pseudonymen Gunnar Ohrlander." Jag har under senare tid skaffat alla de Gormander-samlingar jag inte hade. Allt som allt är det sju böcker. Från Doktor Gormander slår till! från 1966 till Det har jag aldrig sagt från 2004. Böckerna är roliga på ett egensinnigt gormanderskt sätt. En tydlig förebild är Mark Twain. Han är min absoluta favoritkåsör.
De tidiga böckerna är mer absurda även om det redan från början finns en politisk tendens. I och med den tredje boken, Tages lilla ljusblå eller Dr. Gormander i maktspelet, blandas de humoristiska texterna med allvarligare sådana. Som en intervju med Palme.
Denna blandning finns i flera av böckerna. Vilket gör att de anknyter till böcker skrivna under "pseudonymen Gunnar Ohrlander". Såsom Ridån går upp, en bok om teater i Kina. Och den i våra dagar allt mer aktuella Kunskap i skolan.
Ohrlander tillhörde den yttre vänstern. Och var några år redaktör för den maoistiska tidningen Gnistan. ("Min bakgrund som maoist torde väl inte heller utgöra något hinder. Som bekant var Olof Lagercrantz också maoist och uppträdde under DN:s storhetstid i maokostym" heter det i kåseriet "Doktor Gormander söker jobb som chef för DN" där Ohrlander framhåller de många gånger han fått sparken från olika tidningar som merit.)
I efterhand kan den skandinaviska maoismen kanske tyckas som en märklig företeelse. Men den var en viktig strömning de åren. Ohrlander ägnade sej inte som så många andra särskilt mycket åt att ångra sin ungdoms vänstersynder. Men i texten "I Mogadishu tappade jag min oskuld" i Det har jag aldrig sagt kritiserar han den revolutionära idealismen i synen på tredje världen.
Det händer att författare blir tråkigare av att radikaliseras. Och 1972 års Svenska pampar skulle kunna tas som ett argument för att det även gäller Gormander. Men den är ändå roligare än de flesta så kallade humoristiska böcker. Och i nästa samling, Gormanders valda värk, utgiven på det maoistiska Oktoberförlaget, är han åter tillbaka i stark form.
En del av de äldre texterna har naturligtvis åldrats. Särskilt de som berör den tidens politiker. Rent intellektuellt kan jag förstå det roliga med att Torsten Nilssons hjärna, vit och utav marsipan, ligger utställd på en sockel och förevisas av en munk. Torsten Nilsson var på den tiden utrikesminister. Men effekten kan inte bli samma som för den samtide läsaren.
Många av texterna håller dock utmärkt än.
Man skulle önska att det kom ett urval ur böckerna. Och då det är 16 år mellan två av böckerna bör det också finnas en del i bokform outgivna Gormander-texter. Men den sista boken Det har jag aldrig sagt går fortfarande att köpa. Det är en originalpocket så den är inte så dyr.
Och det finns ju antikvariat och Bokbörsen. Vill man ha exempel på blandningen mellan humor och allvarliga texter så skulle jag främst föreslå Tages lilla ljusblå. Medan Doktor Gormander slår till! ge bra exempel på den mer anarkistiska tidiga Gormander.
Han skrev en hel del krönikor i FiB/K under sent 70-tal som, mig veterligt, inte samlats i bokform. Har dock svårt att se att någon kan se nåt lönsamt i att ge ut ett urval av dessa. Och är det inte ens potentiellt lönsamt lär det inte bli av. Man får väl hoppas på att nån entusiast börjar digitalisera gamla årgångar av tidningen.
SvaraRaderaI Gormanders valda värk som kom 1977 finns tre texter ur Folket i bild/Kulturfront. Och jag tror han fortsatte skriva i den ytterligare några år.
SvaraRaderaDet ges ju ut böcker där vinstförhoppningarna inte kan vara så stora. Men jag tror ändå inte det är en stor chans för en sån samling tyvärr.
Jag köpte en inbunden årgång 76 av Fib/K nyligen. Men där fanns inga Gormander med.
Jag har inbundna årgångar till och med 1981, och resten av åtminstone 80-talets utgåvor i tidskriftssamlare. Ska kolla när jag kommer hem. Tror han skrev krönikor där åtminstone till 1979-80, så det borde finnas en hel del. Minns bland annat en insamling av svångremmar till Gösta Bohman (han blev dock inte insläppt till Gösta då han skulle överlämna dem).
SvaraRaderaJag köpte årgången främst för att två av Myrdals Gängse galleriet-noveller finns i den. Men den är rätt intressant att bläddra i. Jag gillar kontaktannonserna.
SvaraRaderaDen tredje Gängse galleriet är uppdelad över två årgångar. Men Gormander-krönikorna gör att det kanske skulle vara värt att införskaffa dem ändå.
Tidskriften hade även flera konstartiklar av Myrdal som inte finns i bokform.
Vi har tydligen diskuterat saken förr:
SvaraRaderahttp://buttertarordet.blogspot.se/2011/02/tages-lilla-ljusbla.html
Och jag hade visst med samma lexikon-citat.
SvaraRaderaDå hade jag inte läst mer än ett par av samlingarna.
De andra Ohrlander-böckerna är lite svårt att veta vad som är vad. "Det ska fan vara dörrvakt i himlen" verkar också vara lite i Gormander-stil.
En snabb koll, på intet vis heltäckande, visar att Gormander var med i varje nummer från 14-1977 till och med 5-1978, oftast på sista sidan. Han var även med i nr 1-1977 så det kan finnas fler ströartiklar, kanske. Sen dyker han upp igen från 21-1982 till och med 11-1983. Längre än så har jag inte kollat men jag har för mig att det blev fler krönikor senare under 80-talet också.
SvaraRaderaFÖr övrigt var tidningen, i mina subjektiva ögon, som bäst ca 1981-83. De årgångarna bläddrar jag i ibland och det är väldigt få artiklar som får det att krypa obehagligt längs ryggraden. Och det fanns humor på riktigt, alltså rolig humor och inte bara "vi ska väl ha nån sån där humor också"-humor - framför allt på Var Dag-sidan, även då inte Gormander skrev. Exempelvis var Lasse O'Månsson krönikör under en kort tid...
"det är väldigt få artiklar som får det att krypa obehagligt längs ryggraden" är ju ett högt betyg.
SvaraRaderaDe tre kåserierna från Fib/K i Gormanders valda värk är rätt roliga. En har en lite fyrkantig politisk avslutning.
Jag var lite positivt överraskad av spridning i 76 års årgång, främst när det gällde litteraturen.
81 ska också ha flera konstartiklar av Myrdal enligt Jan Myrdal-bibliografin. I vilken det också framgår att Myrdal medverkade med några skämtteckningar i Lasse O' Månssons tidning Hjälp!