Afrikanskt försök av Lars Gustafsson

 Ett  hisnande ögonblick sammanföll den gamla bilderbokens "Afrika" med det "Afrika", där han denna kväll befann sig.

Afrikanskt försök är en reseskildring från Senegal utgiven 1980. Två år tidigare hade Lars Gustafsson gett ut Kinesisk höst om Kina. På 60- och 70-talet skrev många svenska författare (och författare från andra länder) reseskildringer och rapportböcker (i Lars Gustafssons roman Sigismund från 1976 förekommer en reseberättelse från Helvetet arrangerad av Jordisk-helvetiska vänskapsförbundet).

I recensionen "Bonden i Sverige" från 1972 (i Kommentarer) skrev Gustafsson: "På 60-talet kom resenärerna till Asien och Sydamerika, Jan Myrdal, Sven Lindqvist, Folke Isaksson, Sture Källberg. De bröt med den turistiska och anekdotiska konvention som då mycket länge hade behärskat vår reseskildringslitteratur - och skrev ett nytt slags böcker."
De här reseböckerna beskrevs och beskrivs ofta som om författarna lämnade litteraturen. Gustafsson menade i artikeln att de "i själva verket har breddat och berikat den."

Helt bröts det inte med den tidigare reselitteraturen. Myrdal anknöt till exempel till äldre böcker och titeln på Gustafssons Kina-bok anspelar på Stig Dagermans Tysk höst.
En del länder var populärare resmål än andra i denna genre. Kinesisk höst kommenterar och förhåller sej hela tiden till tidigare Kinaskildringar. Böcker om Senegal var inte lika vanliga. Andra delar av Afrika hade emellertid skildrats bland annat av Per Wästberg och, på 50-talet, av Artur Lundkvist i de lite olyckligt betitlade Negerkust och Negerland (även Gustafsson använder ordet neger).
Gustafsson tar upp Lundkvists tolkningar av afrikansk poesi. En av de poeter Lundkvist hade översatt var Léopald Sédar Senghor som var president i Senegal 1980.

Gustafsson är tydligt imponerad av poeten och statsmannen. Och boken ger en rätt välvillig skildring av landet. Även om det framkommer att det finns problem. Att Senegal 1979 i praktiken var en enpartistat framkommer väl inte riktigt. Landet beskrivs som nästan demokratiskt. (För att vara en afrikansk stat på den tiden verkar Senegal ha varit rätt öppet. Och några år senare blev landet en demokrati.)    
Reseböckerna från den här tiden har kritiserats för att inte vara kritiska nog mot de länder och regimer som skildrades. Men man försökte skildra länderna på deras egna villkor.

Gustafsson besöker ämbetsmän i Dakar och en bystämma på landsbygden. Han skriver om afrikansk poesi och négritude (negerskap som Gustafsson översätter det), om biståndsproblematik och islamska sällskap.
Boken är mer splittrad än den föregående Kinesisk höst och den är långt ifrån fri från exotism. Men flera avsnitt är spännande läsning. Som ett om hur  svalorna i Afrika skiljer sej från svalorna i Sverige. Eller en fundering kring hur Senegal översätter västerländsk teknik till västafrikanska förhållanden.

Afrikanskt försök tillhör inte de mer kända av Gustafssons böcker. Liksom reseskildringslitteraturen i stort har en mindre framträdande roll i litteraturhistorien. Till en viss del är det förklarligt. Om man vill veta något om Senegal är en svensk reseessä från 1980 kanske inte ens första val. Men det är en läsvärd betraktelse. Också Gustafssons författarskap är bredare och rikare med reseskildringarna.

(Först publicerad 22 januari 2013. Det finns flera andra inlägg om Lars Gustafsson om du trycker på lars gustafsson-etiketten nedan.)