Om ett urval ur en norsk poets dagbok under sjuttio år

I första boken i Karl Ove Knausgårds romansvit Min kamp så besöker Knausgård poeten Olav H. Hauge för att göra en intervju. Knausgård påstår - så klart - att han lägger märke till ett block som det står "Dagbok" på.

Efter Hauges död gavs hans dagbok ut i fem band. Dagboken börjar när Hauge är sexton år gammal och slutar några dagar innan hans död åttiosex år gammal.

Dagboken tycks vara ett omtalat verk i Norge. Och det finns ett twitterkonto som twittrar ur dagboken som har tusentals följare. Nu har förlaget Molin & Sorgenfri gett ut ett urval på svenska: Dagbok 1924-1994. En vacker volym som ser ut lite som en anteckningsbok.

Jag brukar inte vara så förtjust i författardagböcker men tyckte mycket om denna. Från de tidiga lite lillgamla partierna där den sextonårige Hauge klagar på att han bara läst 626 böcker från biblioteket till den gamle trötte författarens sista rader: "Det var strålande sol." (översättning här och i övrigt av Lars Molin).

"God dikt strålar ut från sidorna när du har slagit igen boken och ställt tillbaka den på sin plats, den strålar i ensamhet och mörker" står det på ett ställe. Och mycket av volymen ägnas åt vad Hauge läser. Och den har fått mej ofta att gå och dra ut böcker från mina egna hyllor. 

När han läser Anthology of chinese litterature av Cyril Birch (Hauge gillar kinesisk poesi) så tar jag fram mitt eget ex av Birchs antologi.

Hauges kommentarer kring det han läser är ofta insiktsfulla som dessa rader om Brecht: "Vad är det som är så uppfriskande hos Brecht? Jo, att skapandet sker underifrån, från folket. I språk, i tänkesätt." 

Ibland kan en del andra funderingar i boken vara lite väl gammaldags knarriga. Som när Hauge 1959 menar att det att månens baksida fotograferats innebar att månen inte är månen längre. Men också dessa anteckningar känns levande.

Hauge led i perioder av en psykisk sjukdom. Och skildringarna av dessa anfall, berättade i efterhand, är en stark, och då man börjar känna att man känner Hauge, sorglig läsning.

Kanske på grund av sin sjukdom så levde Hauge halvt som en eremit. Men han får bedök av skriftställarkollegor som Robert Bly och Claes Hylinger. Och han skriver och får brev.
Urvalet är gjort av Bodil Cappelen som var Hauges fru. Och som han träffar genom att hon skriver till honom (deras brevväxling finns utgiven). Något vi får följa i boken.

Hauge är väl inte så känd i Sverige. Även om det kommit två svenska böcker om honom på senare år och Ellerströms gav ut hans sista diktsamling Gängelstrån häromåret (den enda bok av Hauge som jag läst innan denna).
Men även om du inte känner till Hauge eller har läst honom så finns det mycket att upptäcka i den här boken. "LÄS POETERNA! Bry dig inte om vad som skrivs om dem. Det förtar bara intrycket."

Foto taget av Knut Johansen 1968