"Men Frippe Johansson - som sitter där på femte bänk - va ska han göra? Han kan ju inte hoppa opp och sjunga visor om Sydafrika. Med den sångrösten han har är jag säker på att han skulle skada frihetens sak. Men alla tjatar på honom: Gör nånting, Frippe, för friheten och freden! Då kanske Frippe lämnar ett par spänn till nån insamling. Och då får han så gott samvete så han går på Hamburger Börs och tar en grogg. Men då är där nån som sjunger i örat på honom ur högtalaren att du ska inte sitta där och ha gott samvete, bara för att du har lämnat från dej nåra kronor, Frippe! Och då får han en släng av samvetet igen och lämnar en femma till. Och det tycker jag är bra gjort av Frippe. Mer kan man inte rimligtvis begära av Frippe Johansson. Jag menar vad ska han annars göra? Ska han bli neger?"
AB Svenska Ords Å vilken härlig fred! sattes upp på dramaten 1966. Den kallades för beredskapsrevy och var skriven av Hans Alfredson och Tage Danielsson. Den kom mellan deras revyer Gula Hund och Lådan.
Trots att Å vilken härlig fred! var en framgång så tillhör den inte de mer kända av Alfredsons och Danielssons revyer. Kanske för att den inte finns som skiva eller film utan bara som bok trots att författarna påpekar i förordet att "Folk tror att det är så besvärligt att läsa pjäsmanuskript. Det är det inte alls. Det är mycket lättare än att t.ex. spela dem."
Å vilken härlig fred! är tillsammans med Spader Madame författarnas mest uttalat politiska revy. Temat är krig och Sverige under Andra världskriget en stor del av intäkterna gick till Amnesty.
Det går att se pjäsen som en del av den tidens allmänna vänstervåg. Men det är till Amnesty pengarna går, inte till FNL. I ett avslutande sångnummer om hur mycket bättre världen blir i framtiden pågrund av publikens slantar till Amnesty sjungs "Råder friden i Vietnam?/Ja! Ja!/Skickar dom den fjärde juli/telegram till onkel Sam?/O yes!". Och här sätter man gränsen för pjäsens radikalism: fred i Vietnam snarare än USA ut ur Vietnam.
Å andra sidan kritiserar slutsången förutom Sydafrika och USA också Sovjet och Kina och faller därmed inte in i den blindhet för en del länders övergrepp som en del av den tidens vänsterlitteratur ibland hade (att kritiken mot kina uttrycks i smått rasistiska termer är en annan del av det tidstypiska med pjäsen).
Intressantast ur politiskt synpunkt tycker jag är ett avsnitt där det framställs ett Sverige där nazisterna tagit över (ett tema som Alfredson skulle återkomma till i en senare roman)
och där inte mycket av vardagslivet är annorlunda än i dag. "Nästa gång ska jag förbanne mej inte rösta på nationalsocialistiska arbetarpartiet. Jag ska rösta på nationalsocialistiska
folkpartiet."
I ett annat avsnitt tar Sverige över världen. Och man diskuterar om man får skämta om Hitler. Hitler spelas så klart av Ernst-Hugo Järegård (se bild nedan) som snabbt drar flera hitlervitsar.
Allt som allt så är det fortfarande en rätt roande revy. Även om man skulle önska den ibland var mer oroande.
(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en och en, i alfabetisk ordning.)
Kul.
SvaraRaderaTack.
SvaraRadera