torsdag 13 augusti 2015

Upprätt gång

"Till slut hade åren dock/krympt honom ett stycke: böjd/som en fiolstråke/såg jag honom gå/den upprätta gången."
Wolf Biermann om Ernst Bloch

När jag bläddrar i Upprätt gång (1989) av Mats Andrén så känner jag en viss olust. Inte för att ämnet inte intresserar mej. Boken handlar om en linje i vänsterns idéutveckling.
Men den gör detta genom att undersöka hur ett uttryck används från 60- till 80-talet. En idé om upprätt gång.

Jag har Bechterew. Eller ankolyserande spondylit som det av någon anledning bytt namn till. Det är en inflammatorisk sjukdom i ryggrad och höfter. Som gör att min rygg är krum och jag går, med hjälp av kryckor, framåtböjd. Sen födseln har jag också en cp-skada.
Upprätt gång ställs hos flera av tänkarna som diskuteras här i motsättning till krökt rygg. Även om upprätt gång och krökt rygg inte menas bokstavligt känns det ändå knepigt att en av mina funktionsnedsättningar används som symbol för den ofria människan.

Fånig, lam, mongo, efterbliven, är du helt handikappad?, blindstyre, tönt, cp, dum, fjant, tard, cp-mongo, miffo, är du döv eller?, sinnessjukt, när den blinde leder den halte, so lame, idiot, fucktard, rena lyteskomiken.

Man skulle kunna hålla på länge. Vårt språk kryllar av funkofobiska ord och uttryck och ord med funkofobiskt ursprung. Då språket kommit till i ett funkofobiskt samhälle.

Vi tänker väl inte så ofta på att dum från början betydde stum eller döv. Och jag såg rätt nyligen en diskussion där tönt (töntahus är gammal skånska för mentalsjukhus) beskrevs som ett helt neutralt skällsord.

Det dyker alltid upp nån och drar upp ordet idiots ursprung ("det heter inte idiit, det heter idiot" som det säjs Den enfaldige mördaren) när man framlägger det mindre trevliga, för att inte säja rövhåliga i att använda cp som skällsord. Men det är så klart skillnad mellan att använda ord som fjant eller idiot och att säja cp-mongo.

Förutom alla ord och uttryck som har sin grund i föraktet för människor med funktionsnedsättningar kommer då också uttryck som upprätt gång och rakryggad eller när figurer i dåliga romaner beskriver fasta handslag som tecken på karaktär och andra sätt som frånvaron av lyte lyfts fram till en viktig positiv egenskap.

Att rensa sitt språk från alla sådana uttryck vore fåfäng möda. De är för många. (Observera: detta innebär inte att du inte är ett rövhål om du använder cp nedsättande.) Men ibland kan det vara bra att påminna sej om hur många de är. Och att de föreställningar som ligger bakom finns även i annars progressiva sammanhang.

En av tänkarna som diskuteras i Upprätt gång är studentledaren Rudi Dutschke. Bland annat hans memoarer Gå upprätt. När Dutschke skrev dem kunde han själv inte gå upprätt. Han led av svåra skador efter att ha blivit skjuten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar