Balzac om litteraturens teori och praktik

"Kartusianklostret i Parma är mycket krävande, den fordrar av läsaren att han har en fullständig kännedom om hovet, nationen och landet, och därför jag inte förvånad över den absoluta tystnad som en bok av det här slaget har mötts av. Samma öde väntar alla böcker som går utöver det vulgära."
ur "Studier över Beyle (Frédéric Stendhal)", övers. Björn Larsson

Balzac om litteraturens teori och praktik var den sjätte och sista av de böcker av Honoré de Balzac som Jan Myrdal gav ut på Pan på 70-talet (Pan gav ut en ytterligare bok, Liljan i dalen, i samma format som de andra Balzac-böckerna men med efterord av Jan Stolpe och inte Myrdal).

Volymen innehåller brev och artiklar av Balzac om litteratur, egen och andras, i urval av Myrdal.

Texterna styrker Myrdals poäng genom hela seriens efterord att Balzac var en intelligent och intellektuell författare och inte endast en slags naturkraft.
Även i detta sista efterord ger Myrdal några slängar åt andra kritikers syn på Balzac: "Den Balzac de beskriver kan inte - trots sin allmänt vulgära berättarstorhet - varit i stånd att skriva Den Mänskliga Komedin. Studier över Beyle i denna volym kan en sådan Balzac inte ens varit i stånd att förnuftigt läsa."

Den "Studier över Beyle" som nämns är bokens höjdpunkt. En lång text om Stendhals Kartusianerklostret i Parma.
Balzac var en av få av Stendhals samtida som insåg Stendhals storhet.
Men också resten av texterna bjuder på spännande läsning.

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling i alfabetisk ordning.)