"We know the myths, Jacoub. We know the realities. We know what is evil and what is perfection. We know we are black and beautiful speeding through the universe at thousands of miles an hour."
ur A Black Mass
Ja detta är ett av inläggen där jag skriver om böckerna i min boksamling. En efter en, i alfabetisk ordning. Men nej jag har inte redan nått fram till J. Jag har böcker av LeRoi Jones på B då han senare bytte namn till Amiri Baraka. Eller först (1967) bytte han namn till Ameer Baraka vilket han kallar sej i förordet till Four Black Revolutionary Plays.
Namnbytet var en del av att Jones/Baraka hade blivit radikalare. I förordet säjs det att "Unless you killing white people, killing the shit they've built, don't read this shit, you wont like it, and it sure wont like you."
I The LeRoi Jones/Amiri Baraka Reader (som jag tidigare skrivit om HÄR) så kallas perioden då Jones skrev och satte upp pjäserna häri för "The Black Nationalist Period".
Jones hade slagit igenom med pjäsen I tunnelbanan (Dutchman) 1964. Det var en enaktare. Så är de fyra pjäserna i Four Black... I The LeRoi Jones/Amiri Baraka Reader finns Great Goodness of Life med och det är den bästa av pjäserna. Sämst är Madheart. Experimental Death Unit #1 handlar om ett framtida krig mellan svarta och vita. Ett motiv Jobes använt sej av tidigare.
Intressantast i volymen är A Black Mass trots att den nog förlorar på att läsas istället för att ses. Uppsättningen hade originalmusik av Sun Ra och dansinslag.
Som bekant så brukar de svarta muslimerna säjas tro att de vita uppfanns av en galen vetenskapsman. Jones tar den här berättelsen och berättar den som en myt. Pjäsen ger inte intrycket att Jones skulle tro på denna myt mera än han skulle tro på myten om Ikaros om han gjorde en pjäs av den. Och hos Jones påminner Jacoub ,skaparen av pjäsens vita Beast ("Me!...White!...White! Me!...White! (A sudden burst of horrible laughter."), en hel del om Daedalos.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar