New York-trilogin av Paul Auster

"Det var förmodligen något slags delirium. Jag kände mig som en ingenjör som tryckte på knappar, drog i spakar, klättrade från ventiltrummor till elcentraler, rättade till en detalj här, tänkte ut en förbättring där, hörde maskineriet brumma och dunka och spinna, själv glömsk av allting utom dånet från min egen uppfinning. Jag var den galne vetenskapsmannen som hittat på den stora hokus-pokus-maskinen och ju mer rök som vällde ut från den, ju mer oväsen den åstadkom, desto lyckligare blev jag."
ur Det låsta rummet, övers. Ulla Roseen

Paul Austers New York-trilogin består av tre kortromaner: Stad av glas, Vålnader, Det låsta rummet. De gavs från början ut var för sej. Men jag har de samlade i en volym. Vilket är det vanliga.

Den kom ut i mitten av 80-talet och var en stor succé. När jag gick gymnasiet var det som om alla hade läst den. I verkligheten var det väl bara några få. Men den är för mej starkt knuten till gymnasieåren.

Berättelserna förhöll sej till kriminalberättelsen på ett postmodärnt men lättsmält sätt. De flesta föredrog den första delen Stad av glas. Med den suggestiva inledningen "Det var en felringning som var början till alltihop, telefonen som ringde tre gånger mitt i natten och så rösten i andra änden som frågade efter någon som inte var han."

Min favorit var och är den sista delen Det låsta rummet. Den handlar om hur huvudpersonen får en handfull manuskript som har skrivits av en gammal vän. Och som visar sej vara ett författarskap som kommer att bli en litterär sensation. Jag har alltid gillat berättelser om fiktiva författarskap.

Vålnader är också spännande. Men mindre originell. Och Stad av glas är bra. Det är inte konstigt den var alla favorit.

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en efter en, i alfabetisk ordning.)