Läst i oktober

Jag var rejält förkyld en stor del av månaden vilket påverkade läsningen.

Woody Allen - Rena anarkin
Novellsamling. Jag har hört gott om Allens noveller men detta var lite av en besvikelse. Det är emellertid en sen novellsamling. Så kanske är det som att döma alla Allens filmer efter Hollywood ending.

Nalo Hopkinson - Brown girl in the ring
Läst till bokcirkel.

Dénis Lindbohm - Vatten över huvud taget
Kåserande kort berättelse om segling.

Pia Tafdrup - Krystalskoven
"Det er i skovene/oktober lugter mest/af oktober"

Jevgenij Zamjatin - Vi
Omläsning (fast författaren hette Eugen Samjatin förra gången jag läste boken).

Stefan Zweig - Världen av i går
Läst till bokcirkel.

Marcelle av Simone de Beauvoir

"men de små biträdena och expediterna i laget var inte särskilt intresserade av varken Racine eller Baudelaire. De förstod inte att en gift kvinna måste avstå från arbete utanför hemmet för att ägna sig åt hushållet. Marcelle höll fina föreläsningar om försakelse och hängivenhet som de inte tog intryck av."
övers. Magdalena Sørensen

"Marcelle" är en novell av Simone de Beauvoir som ingick i en novellsamling som hon skrev 1937. Den skulle ha blivit Beauvoirs debutbok om den inte hade blivit refuserad. Den gavs ut först 1979. Novellsamlingen innehöll fem noveller alla med kvinnonamn som titlar.

Novellerna ska på nåt sätt interagera med varandra. Vilket gör det lite tveksamt att ge ut bara en av novellerna. Novellen är utgiven i egen volym av förlaget Novellix som bara ger utnoveller (och inte novellsamlingar).
Novellix gav ut den förra året. Jag läste den i februari i år.

För att vara ur en debutsamling så är det en riktigt bra novell. Det är en slags moralitet. Där Marcelle, huvudpersonen, blir ett offer för sina romantiska föreställningar om livet, fast i sin fiktion.
Trots att hon är skriven som ett varnande exempel så känns Marcelle som en levande människa. Beauvoirs författarhandlag märks redan här.

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en efter en, i alfabetisk ordning.)

The Grand Wheel av Barrington J. Bayley

"On Earth the game was the thing; it was the site of the original corruption, the birthplace of the Wheel. Here people spent their lives testing fortune, moving from one ingenious game of chance to another."

Barrington J. Bayley har sagt att The Grand Wheel var ett försök att skriva en roman som påminde om Philip K. Dicks böcker. Vilket märks.

I boken har spel och dobbel blivit den samhälleliga ideologin. Jorden är ett enda stort Las Vegas. Också utomjordingar ägnar sej åt hasardspel.
Berättelsens hjälte deltar i ett spel om världens framtid. Under spelets gång ser han att hela verkligheten är ett spel.

The Garments of Caean

"Hats!
Colours glowed; elegant shapes hypnotized his senses in the beam of the lamp. Hats of myriad descriptions: hats, caps, berets and bonnets; toques, trilbies and titfers; chaperons, chaplets, cornets and coifs.
Soft-crowned hats, stiff-crowned hats, low-crowned and high-crowned; feathered, plumed, winged and gauzed; bicorne and tricorne; boaters and bowlers, homburgs and turbans; gorgets, cowls and hoods; helmets, galeas and aegeas.
And these were just the hats!"

The Garments of Caean av Barrington J. Bayley är en space opera om kläder.
Om intelligenta kläder som styr dess bärare.

Handlingen är på sätt och vis som i en normal sf-roman. Hjälten ger sej ut på en färd över galaxen därför att han kostym vill det.
Huvudpersonens kostym bestämmer hans handlande och till en del styrs berättelsen av att den har iklätt sej äventyrsromanen.

Men på nåt sätt så passar de bisarra tänkande kläderna och rymdromanen ihop.
Detta är sf när den är som bäst.

Den utgåva jag har är en Fontana Science Fiction-pocket från 1978. Det finns två tidigare utgåvor. Den första kom 1976. Men de var bägge något förkortade. Så man bör läsa den i den här eller senare utgåvor.

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en efter en, i alfabetisk ordning.)

Soul of a Robot och Star Winds av Barrington J. Bayley

"Long after I had written it I realized that THE SOUL OF THE ROBOT repeats the story of the Little Gingerbread Man, who comes out of the oven, runs out of the door looking for adventure, and in four gulps ceases to exist." Detta har Barrington J. Bayley sagt om sin robotroman Soul of a Robot (som också finns utgiven som The Soul of the Robot). Man skulle kunna tillägga att den också påminner en hel del om bröderna Grimms saga om pojken som ville lära sig bli rädd.

De filosofiska diskussionerna i boken om varför roboten inre har ett medvetande är ibland helt uppenbart felaktiga.
Lite som vetenskapen bakom rymdsegelfartygen i Bayley-romanen Star Winds. En vetenskap som ändå har en inre logik.
Och så har också synen på robotar i världen i Soul of a Robot en slags inre logik även om den är uttryck för en falsk logik.

Collision Course av Barrington J. Bayley

"Heschke could remember the horror and revulsion he had felt when the system had first been explained to him. The two retprts were phased differently in time. The children of the Leisure Retort, taken from their parents at birth, were passed back twenty-five years in time. They grew up and usually, at the age of about twenty-five years, had children of their own... which were passed to the Leisure Retort. People gave up their babies and on the same day recieved a baby in return... their grandchild."

Barrington J. Bayleys romaner är inte lika bra som hans noveller. Ofta är de ett slags äventyrsromaner där intrigen krockar med de sällsamma idéerna. 

En bok där dessa två delar gifter sej bra med varandra är Bayleys fjärde roman Collision Course (finns också utgiven under namnet Collision with Chronos).

Det är en slags space opera där två olika civilisationer riskerar och krocka med varandra därför att de lever på samma plats men upplever tiden olika. 

För min smak är romanen kanske lite för konventionell. Men det annorlunda tidskonceptet lyfter den en hel del.

Det ska finnas en fortsättning som jag inte läst.

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en efter en, i alfabetisk ordning.)

The Knights of the Limits av Barrington Bayley

"their main diet was of intellectual ideas and observations, which they were adept at stealing from surrounding civilizations."
ur "The Bees of Knowledge"

Boken ser kanske inte ut att vara så bra. Men novellerna i The Knights of the Limit av Barrington J. Bayley tillhör mina favoriter inom science fiction-genren.
Boken innehåller nio noveller skrivna 1965-1978. De flesta av dem var först publicerade i New Worlds - en engelsk sf-tidskrift som efter att Michael Moorcock tagit över den i mitten av 60-talet publicerade nyskapande science fiction.
Bayley brukade publiceras i tidningen redan innan Moorcock tog över. Och hans noveller tillhörde inte tidskriftens mer experimentella. Moorcock var emellertid ett stort Bayley-fan. Och de samarbetade ibland.

Om Bayley inte ör direkt experimentell så är han ändå rätt så säregen. Science fiction betyder ju vetenskapsfiktion. Hos Bayley är vetenskapen oftast filosofi eller matematik (en av mina favorit-bayleynoveller aom inte finns med i den här samlingen heter "The Four-Colour Problem). Vare sej novellerna handlar om en man som blir beroende av utomjordiska bins honung, en maskcivilisation under marken ("Me and My Antronoscope" - den första Bayley-novell jag läste) eller ett försök att nå utanför universum.

I går läste jag om den äldsta novellen i samlingen "All the King's Men". På sätt och vis är handlingen en rätt vanlig inom genren: en utomjordisk civilisation har tagit över. Men denna novell om assistenten till Kungen av Storbritannien, en rymdvarelse, har en egen sorgsen ton.

The Knights of the Limits är en bra introduktion till ett av genrens sällsammaste författarskap.

Phase Space - en novellsamling av Stephen Baxter

"Unexpectedly the young soldier spoke up. '"This is the way I think the world will end - with general giggling by all the witty heads who think it is a joke."' They looked at him, surprised. 'Kierkegaard. Sorry, sir. If you're ready, will you follow me?'"
ur "Touching Centauri" 

Stephen Baxter är en brittisk science fiction-författare som brukar säjas skriva hard science fiction. Lite elakt så skulle man kunna säja att hard science fiction är sf där det är viktigare att vetenskapen stämmer än att det är bra litteratur.

Jag tycker ändå Baxter ofta är en rätt så rolig författare. Med spännande idéer.

Här finns till exempel noveller där Amerika försvunnit men ingen märkt det, med en Beatles-skiva från en annan dimension och där Dantes Den gudomliga komedin visar sej vara en karta till ett högre matematiskt plan.

Det är klart Dante-novellen är närmast oläslig och det är ofta något platt över språket. Trots roliga detaljer som Kierkegaard-citatet om världens undergång i en novell om världens undergång* så blir Baxter som bäst underhållning.

* Citatet i sin helhet lyder:  "Det hændte paa et Theater, at der gik Ild i Coulisserne. Bajads kom for at underrette Publikum derom. Man troede, det var en Vittighed og applauderede; han gjentog det; man jublede endnu mere. Saaledes tænker jeg, at Verden vil gaae til Grunde under almindelig Jubel af vittige Hoveder, der troe, at det er en Witz."

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en efter en, i alfabetisk ordning.)

Trasflickan från Oz av L. Frank Baum

"Jag tycker din värld är lustig, för det är en underlig värld och det som lever i den är ännu underligare. Här är jag, som gjordes av ett gammalt sängtäcke för att bli slav åt Margolotte, men som blev fri som en fågel tack vare en olyckshändelse som ingen av er kunde förutse. Jag njuter av livet och får se världen, medan den kvinna som gjorde mig står hjälplös och orörlig som en bit trä. Om inte det är så lustigt att man måste skratta åt det, så vet jag inte vad det är."
övers. Sam J. Lundwall

Smaragdstaden i Oz var menad att bli den sista Oz-boken. Men också författare måste leva och L. Frank Baum kom att skriva ytterligare åtta Oz-böcker. Och efter honom fortsatte andra författare att skriva böcker om sagolandet.

Den första boken efter Smaragdstaden i Oz var Trasflickan i Oz som ska ha tillhört Baums egna favoriter. 

Den följer den klassiska Oz-intrigen: en samling färgstarka varelser måste ta sej från A till B för att uppnå sitt mål och de upplever allehanda äventyr på vägen. Och i slutet ordnar sej allt med hjälp av Glinda ex machina.

Den färgstarka samlingen är en slags variant på gruppen i den första boken. Ojo, en pojke, är bokens Dorothy. Trasflickan är lite som Fågelskrämman (de två blir genast förälskade i varandra när de möts). Och med lite god vilja kan Lummaren påminna om lejonet och glaskatten om Plåtmannen (fast istället för att sakna hjärta så har glaskatten ett hårt hjärta - Baum verkar inte ha haft några högre tankar om katter). 

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om alla böckerna i min boksamling, en efter en, i alfabetisk ordning.)

Smaragdstaden i Oz av L. Frank Baum

För ett par år sen hade jag en temavecka om Oz här på bloggen. Jag läste då om och skrev om den första Oz-boken jag läste. Vilket var den sista i ordningen.
Då skrev jag bland annat:
"Jag läste de sista kapitlen med stigande spänning som sjuåring och som jag minns det älskade jag slutet och fortfarande idag roas jag av hur den ibland lite världsfrånvända landets härskare, flickan Ozma, över huvud taget inte kommit sej för att oroas över att en hop oändligt mäktiga varelser som är som tagna från en Clive Barker-film snart ska till att invadera landet."
Du kan läsa hela inlägget HÄR

Ozma från Oz

"Prinsessan såg närmare på henne.
  'Säg mig', fortsatte hon, 'har ni kungligt blod?'
  'Bättre än så, frun', sade Dorothy. 'Jag kommer från Kansas.'"
ur Ozma från Oz av L. Frank Baum, övers. Sam J. Lundwall

Landet Oz blev inte alls samma framgång som Trollkarlen från Oz. Vilket fick L. Frank Baum att åter ha Dorothy från den första boken som huvudperson i den tredje Oz-boken Ozma från Oz.

Det är en av de bättre böckerna i serien. Bland höjdpunkterna så finns en prinsessa som byter huvud varje dag och Ticktack, en mekanisk man.
Ticktack blir ofta refererad till i robotberättelser. I boken finns en annons som gör reklam för Ticktack där det heter att han "Tänker, Talar, Rör Sig och Gör Allt Utom Lever." Han måste skruvas upp för att kunna tänka.

Den rätt charmiga barnfilmen Return to Oz tar element från både den här boken och den föregående.

Citerat från veckans läsning

"Jag lade undan detta stycke vardaglig kunskap, som samvetsgranna hemmafruar lägger undan de till synes värdelösa trasor och stumpar, som derad förutseende sinnen tror kan komma till användning någon dag."
ur Villette av Charlotte Brontë, övers. Anna-Karin Malmström Ehrling & Per Ove Ehrling

"'Jag gillar att slåss med något bastant i magen', förklarade han, medan den andra foo-foo-bullen for genom luften med en imponerande last av grönsaker, fisk och gröna blad av gentiana.
  Olumba svalde lite saliv, medan han såg på mannen. Själv föredrog han att gå till strids lätt."
ur De stora dammarna av Elechi Amadi, övers. Torsten Hansson

En feministisk revolution i landet Oz

"'För att Smaragdstaden har styrts av män tillräckligt länge, till att börja med', sade flickan. 'Dessutom gnistrar staden av ädelstenar som kan användas på ett mycket klokare sätt; så vi tänker besegra staden och styra den på vårt sätt.'"
ur Landet Oz av L. Frank Baum, övers. Sam J. Lundwall

I Landet Oz av L. Frank Baum, uppföljaren till hans succéroman Trollkarlen från Oz, störtar en kvinnlig upprorsarmé majestät Fågelskrämman och tar makten i Smaragdstaden. Armén leds av general Jinjur, en flicka som säjs ha ett vackert men också upproriskt och fräckt ansikte.

En ny ordning inrättas. Männen diskar och sopar och passar barn medan kvinnorna sitter och pratar och läser tidningen. Männen har mycket svårt att orka med hushållsarbetet.
Jinjurs soldater är beväpnade med strumpstickor och är rädda för möss och Jinjur blir till sist störtad och ordningen i Oz är återställd.
Men för att vara i en roman av en manlig författare från 1904 så är det en rätt godmodig drift med suffragetterna. Och själva den kvinnliga upprorsarméns kupp skildras liksom uppsluppet.

Så sympatiserade Baum också med suffragettrörelsen. Hans svärmor Matilda Joslyn Gage var en ledande suffragett och Baum var själv sekreterare i en suffragettklubb.

(Bilden ovan av hur Jinjur och soldaterna tränger in i Smaragdstaden samt omslaget nedan är gjorda John R. Neill. Denna den andra Oz-boken var den första Neill illustrerade.)

Amerika av Jean Baudrillard

"Amerika är modernitetens originalversion, vi är den dubbade eller textade versionen."

Amerika (1986) av den franske filosofen Jean Baudrillard är en mycket rolig bok. Baudrillard skildrar olika delar av USA som Death Valley, Salt Lake City ("alla Kristusar här liknar Björn Borg,") och New York.
Han kommenterar TV-reklam, månlandningen och att alla ständigt ler.

Boken har ofta en närmast kåserisk ton. Denna ton har irriterat en del filosofiintresserade läsare. 

Och ibland kan Baudrillard enbart verka håna Amerika och amerikanarna ("Jag vill bara att amerikaner skall vara amerikaner.Jag ber dem inte att vara intelligenta, vettiga, originella").
Men i kapitlet "Den förverkligade utopin" framstår Baudillards fascination för Förenta staterna som mer seriös.
Sen kan man diskutera om det verkligen är så stor skillnad mellan Ameeika och Europa som Baudrillard hävdar.

I alla fall så är det en mycket underhållande bok. Ett typiskt avanirt som är passande för denna månad är det om halloween som ett uttryck för en slags kamp mellan barn och vuxna:
"Halloween är inte alls roligt. Denna sarkastiska högtid avspeglar snarare barnens infernaliska revanschlusta mot vuxenvärlden. En ond makt vars hot vilar över detta universum lika starkt som dess hängivenhet för just barnen. Ingenting är osundare än detta barnsliga häxeri, bakom förklädnader och presenter - folk släcker ljuset och gömmer sig, i rädsla för att bli ofredade."
översättning, här och ovan, av Johan Öberg

Fantasins styre och andra skrifter av Charles Baudelaire

"Det sägs att Balzac[...]en dag fann sig stående framför en vacker tavla föreställande ett vinterlandskap - det utstrålade svårmod, var täckt med rimfrost, med några enstaka stugor och stackare till bönder. Efter att ha begrundat ett litet hus från vilket steg en mager rökslinga, utbrast han: 'Vad vacker den är! Men vad gör de i den här stugan? Var har de sina tankar? Vad har de för bekymmer? Har skörden varit god? De har säkert förfallna skulder att betala?'
  Skratta den som behagar åt M. de Balzac.[...]men jag tror att han på detta vis, genom sin beundransvärda naivitet, har gett oss en utmärkt lektion i kritik."
ur "En kritisk metod", övers. Henrik Killander
(Ständigt denne Balzac.)

De böcker jag äger ger egentligen en lite missvisande bild av vad jag har läst. Jag har till exempel inte Ondskans blommor av Charles Baudelaire men jag har det här häftet med urval av Baudelaires texter om konst och kritik (och dandyer). Som jag inte läst hela trots att det är mycket tunt: 70 sidor.

Volymen ingår i skriftserien Kurslitteratur utgiven av Institutionen för estetik på Uppsala universitet.
Texterna är intressanta. Höjdpunkten är kanske lite oväntat en artikel om färg.

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling i alfabetisk ordning.)

Metaloger av Gregory Bateson

"D: Skulle det vara bra om folk slutade med ord och gick tillbaka till att bara använda gester?

F: Hmm. Jag vet inte. Vi skulle förstås inte kunna ha några sådana här samtal. Vi skulle bara kunna skälla eller jama och vifta med armarna och skratta och grymta och gråta. Men det skulle kunna vara roligt, det skulle göra livet till en sorts balett, med dansande människor som skapade sin egen musik."
ur "Varför viftar fransmän?", övers. Einar Sigge

Metaloger är en samling samtal mellan Gregory Bateson och hans dotter. Samtalen är från åren 1948-1969 och dottern verkar inte åldras särskilt mycket så de är nog åtminstone delvis författade. Även om jag tror jag läst dottern skriva om samtalen.

Samtalen utgår från frågor som 'varför saker har konturer', 'varför saker hamnar i oordning' och vad en lek är.

Boken påminner lite om sådana där filosofiböcker för barn där de ställer frågor om hur världen skulle se ut om allt var gjort av ketchup.
Det är emellertid väldigt intressanta och underhållande samtal.

Metalogerna utgör första delen av Steps to an Ecology of Mind (1972). Då jag är väldigt förtjust i Metaloger har jag länge tänkt läsa hela den boken men det har aldrig blivit av.
Och den del som Korpen gett ut på svenska (som innehåller alla metalogerna) verkar mer lättamällt än resten av bokens essäer och artiklar. Den ska ha haft stort inflytande på miljörörelsen och det låter ju inte så kul.

Litteraturen och det onda

"Litteraturen är inte oskyldig, och då den är brottslig måste den till sist tillstå att den är sådan" skriver Georges Bataille i förordet till Litteraturen och det onda, en samling med litteraturessäer om Charles Baudelaire, markis de Sade, Jean Genet, William Blake, Emily Brontë och andra författare.
(Genet-essän handlar emellertid snarare om Jean-Paul Sartres bok Saint Genet. Också Baudelaire-texten är skriven i kritik med Sartre. Även om Bataille lite motvilligt gillar Saint Genet så handlar essän om det han är oense med Sartre om i läsningen av Genet.)

Kanske kan Sade och Baudelaire tyckas som mer självklara kandidater i en bok om litteratur och ondska än Brontë. Men essän om BrontësSvindlande höjder som inleder boken är den starkaste texten här.

Boken är utgiven i Brutus Östlings bokförlags serie Moderna franska tänkare. En bokserie med många bra böcker som tyvärr ser lite tråkiga ut. Av Bataille finns i serien även Den fördömda delen som en twittervän nämnde i går apropå Batailles Ögats historia.

Ögats historia av Georges Bataille

"För andra verkar universum anständigt. Det verkar anständigt för anständiga människor därför att deras ögon är kastrerade. Därför fruktar de det obscena. De erfar ingen ångest om de hör tuppens skrik eller upptäcker den stjärnbeströdda himlen."
övers. Peter Johansson

Ibland säjs det om författare som skriver genrelitteratur att de når bortom genren, överträffar den, att deras verk blir något mer än sin genre. Oftast är väl detta mest ett uttryck för samma slags snobberi som när en kritiker nyligen skrev att Johan Ajvide Lindqvist (en svensk skräckförfattare) inte var en skräckförfattare utan en Sverigeskildrare.
Men en bok som jag skulle vilja påstå överskrider sin genres ramar är den pornografiska romanen Ögats historia av Georges Bataille.

Romanen gavs ut under pseudonym på 1920-talet. Beteckningen pornografi går väl att diskutera. I boken Pornografi räknade Eberhard och Phyllis Kronhausen romanen rill en ny fransk erotisk genre besläkrad med erotisk surrealism. Och den utgåva jag har ingår i Vertigos serie ned erotiska klassiker.

Ögats historia skildrar två ungdomar, berättaren och hans älskade Simone vars utforskande av varandra bland annat leder till en annan flickas undergång.
Det är en berättelse som är annorlunda än alla andra erotiska eller pornografiska historier jag har läst.

Jag, den Högste av Augusto Roa Bastos

"Att säga, att skriva något är meningslöst. Att göra något är däremot meningsfullt. Den tarvligaste fjärt från den obetydligaste mulatt som arbetar på varvet, i granitbrotten, i kalkgruvorna, i krutfabriken, är mera meningsfull än det skrivareliga, litterära språket."
övers. Lena Melin och Jeremías Penayo

Jag, den Högste tillhör den latinamerikanska undergenren diktatorsromanen. Det är min favoritroman i den genren. Och den brukar också räknas till en av de främsta diktatorsromanerna.

Boken handlar om en paraguyansk 1800-talsdiktator som har stora likheter med en riktig historisk diktator. Men han ska också ha likheter med diktatorn i Paraguay när boken skrevs på 1970-talet.
I boken berättar diktatorn själv och andra om hans styre.
Det är en stor läsupplevelse.

Människoson

"Det var på den tiden då kometen sopade jorden ren med sin glödande svans...
  Det var så han brukade börja: yvaga-ratá. Med detta oöversättbara uttryck, som ungefär betydde himmelseld, menade han komwten och anspelade på de kosmiska krafter som hade släppt den lös, på världens undergång i enlighet med guaranífolkets skapelsehistoria."
ur Människoson av Augusto Roa Bastos, övers. Karin Alin

Människoson är en bok av den paraguayanska författaren Augusto Roa Bastos. Den består av nio berättelser som utspelar sej i Paraguay från tidigt 1800 fram till 1935. Det blir en slags skönlitterär paraguayansk historieskrivning.

Boken skrevs i början av 60-talet och kom ut i Sverige i Tellusserien 1967. Tellusserien var en utmärkt serie som bestod av "nutidsromaner i urval av Artur Lundkvist".
Nu är detta inte riktigt en roman. Även om den kallas för "romankrönika" i förordet. Det är snarare en samling tematiskt sammanlänkade noveller. Inte för att detta är särskilt viktigt.

Jag minns boken som riktigt bra. Men den har ärligt talat inte satt lika stora avtryck hos mej som den Bastos jag kommer att skriva om i morgon (som är en roman).

Citerat från veckans läsning

"And she was the most famous poet in five explored galaxies."
ur Babel-17 av Samuel R. Delany

The testament of Yves Gundron av Emily Barton

"All of this change is wondrous, no doubt; and yet I must admit that when I invented the harness, I did not imagine that it would bring hardship along with all this bounty. I did not know that the whole world would change when I made Hammadi her first harness."

Romanen The testament of Yves Gundrons fulla titel är The testament of Yves Gundron, yeoman farmer of Mandragora village, being a treatise on the nature of change and on the coming of the new world.
Den handlar om en by som legat avskild från resten av världen där byborna fortfarande lever i ett förindusttiellt samhälle. En dag uppfinner bonden Yves Gundron en sele. Denna uppfinning innebär stora förbättringar för folket i byn.
En dag kommer en främling till Mandragora.

Emily Bartons roman kom ut år 2000. Det var hennes debutroman. Den var en kritikersuccé och boken har en blurb av Thomas Pynchon.

Jag är väldigt förtjust i den här boken om civilisation och sånt. Barton har skrivit en roman till efter denna och håller enligt sin hemsida på med en tredje. 

Tyvärr finns inte The testament of Yves Gundron på svenska. Och den har heller inte fått så mycket uppmärksamhet här (jag hade inte hört talas om den innan jag köpte den, det var Pynchon-blurben förtjänst att jag läste den). Vilket är synd då det är en utmärkt roman.

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling i alfabetisk ordning.)

S/Z

"(352) Visserligen var det hon som börjat fotkurtisen med honom, hon som spjuveraktigt eggat honom med en frigjord och förälskad kvinnas djärvhet; * HER. Gåta 6: attrapp, som la Zambinella lurar Sarrasine med. ** REF. Kvinnors typologi."
ur S/Z av Roland Barthes, övers. Malou Höjer.

Min favoritbok av Roland Barthes är S/Z från 1970. Där han går genom en novell av Honoré de Balzac nästan mening för mening och visar hur den är uppbyggd och hur den använder sej av ledtrådar och falska ledtrådar.
Novellen heter "Sarrasine". Den finns längst bak i volymen. Du bör läsa den först. Det är en bra, mycket balzacsk novell.

Jag köpte boken på ett antikvariat. Den är utgiven på Bo Cavefors Förlag. Det ör en snygg volym. Det var ett recensionsexemplar. Men bara tjugo sidor av boken var uppsprättade. (Jag ser recensionen framför mej: 'Barthes har gjort det igen!'.)
Den tidigare ägaren är nog inte den ende läsare som gett upp S/Z. Det är en bok som kräver arbete. Men som ger en lön för mödan. Jag vet ingen bok som ger en bättre bild av hur litteratur är uppbyggd.

Kritiska essäer av Roland Barthes

"Det som skiljer oss från Voltaire är kanske, när allt kommer omkring, att han var en lycklig författare. Ingen har bättre än han förstått skänka striden för Förnuftet en sådan festlig prakt."
övers. Malou Höjer

Kritiska essäer av Roland Barthes är som titeln antyder en samling med essäer om litteratur och teater av Barthes. Den gavs ut på mitten av 60-talet och innehåller essäer från 50- och 60-talet. Liksom Litteraturens nollpunkt gavs den i Sverige först ut på Bo Cavefors förlag. Men jag har den i Förlaget Näktergalens nyutgåva.

Som en första Barthes-bok skulle jag hellre rekommendera den lättsammare Mytologier. Men Kritiska essäer innehåller många bra texter. Texter om Brecht, Baudelaire och många andra. Flera teman återkommer från Litteraturens nollpunkt men Barthes är inte lika yvig.

Höjdpunkten i volymen är "Zazie om litteraturen". En lysande läsning av Raymond Queaneaus roman Zazie.

Litteraturens nollpunkt av Roland Barthes

"Romanen betyder död; den gör livet till ett förutbestämt öde, minnet till en användbar akt och kontinuiteten till ety manövrerbart och signifikativt tidsförlopp. Men denna förvandling kan bara fullbordas inför samhällets ögon. Det är samhället som framtvingar romanen, dvs. ett komplex av tecken, som översinnlighet och som historien om ett tidsförlopp."
övers. Gun och Nils A. Bengtsson

"Det finns inget skriftspråk utan adress" skriver Roland Barthes i inledningen till sin essä Litteraturens nollpunkt. Detta gäller så klart även Barthes egna essä från 1953 som blev hans genombrott.

Den tunna skriften (60 sidor) går raskt igenom formspråket i litteraturen under olika tider. Mest den franska litteraturen. Kapitlena heter sådant som "Romanens formspråk" och "Formspråket och talspråket".

Det hade varit intressant med en essä som undersökte formspråket i Litteraturens nollpunkt.

Boken gavs ut på svenska på Bo Cavefors Bokförlag 1966. Märkligt nog går den att köpa på nätbokhandlarna.

The! Greatest! of! Marlys!

The greatest of Marlys är en samling med strippar ur Lynda Barrys serie Ernie Pook's Coorneck. Det är ett tjockt album med flera års serier.
Serierna i albumet kretsar kring flickan Marlys och hennes syster och kusiner. Det är roliga och lite vemodiga serier. Nedan en serie i fyra rutor (ett vanligt format i boken) om hösten:

Citerat från veckans läsning

"ofta har jag för förläggare framlagt den djärva planen att en gång i en översiktlig serie utge hela världslitteraturen från Homeros över Balzac och Dostojevskij fram till Zauberberg, sedan man först grundligt kortat det individuella överflödet;"
ur Världen av i går av Stefan Zweig, övers. Hugo Hultenberg

"Det bästa numret var en kärleksballad med titeln "Min kursivering", som innehöll den storartade raden 'Du är som skapt för buteljering, jag älskar dig (min kursivering)'."
ur "Hör upp, genier: Endast kontanter" i Rena anarkin av Woody Allen, övers. Christian Ekvall

Tio bra tyska diktsamlingar

I dag är det Tysklands nationaldag. Det här är den femte tyska nationaldagslistan (jag publicerade inlägget redan förra året men lyckades radera det, ett utkast fanns kvar som jag har utgått från i rekonstruktionen av denna viktiga text.) Jag har med författare som skriver på tyska men inte är från Tyskland. Mest för att det gjorde listan lättare att sätta samman.

Rose Ausländer - Drömmen har öppna ögon

Bertolt Brecht - Sånger mellan krigen
Urval sammanställt av Erwin Leiser. I Samtal i Berlin så skriver Leiser att Brecht log gillande när han fick reda på att urvalet skulle heta detta trots att det hade med dikter från femtiotalet: "'Tredje världskriget är inberäknat!' sade han med sitt torra skratt."
"Vid min vägg hänger ett japanskt konstverk av trä,/en ond demons mask, målad med guld./Medlidsam ser jag/de svullna pannådrorna, som visar/hur ansträngande det är att vara ond." (övers. Erwin Leiser)

Paul Celan - Dikter II
Uppföljaren till Dikter. Kanske inte den fantasifullaste av titlar.
"Svarta gryningsmjölk vi dricker den om kvällen/vi dricker den om middagen och morgonen vi dricker den om natten" (övers. Lars-Inge Nilsson)

Günter Grass - Mässingsmusik
Grass var mer känd för sina romaner. Men jag gillar hans dikter.
"Plötsligt var körsbären där./Fast jag hade glömt/att det finns körsbär/och låtit förkunna: Körsbär har aldrig funnits -/var de där, plötsligt och kärkommet."
(övers. Lasse Söderberg i samråd med Imgard Pingel)

Heinrich Heine - Tyskland. En vintersaga/Wolf Biermann - Tyskland. En vintersaga
Två diktsamlingar till priset av en! Bok som innehåller både Heinrich Heines gamla klassiska diktverk och Wolf Biermanns svar på detta.
"En annan sång, en bättre sång,/go vänner, skall ni få höra!/Vi vilja redan av denna jord/vått himmelrike göra." - Heine (övers. Hjalmar Söderberg)
"Vi samlas väl illegalt ibland/vi stackars gamla satar/Dricker kaffe och pratar politik/Vi pratar. Och pratar och pratar...//Det är den gamla visan, min gosse/Man kvävs i hopplöst självplågeri" - Biermann (övers. Bengt Anderberg)

Sarah Kirsch - Glashussplitter

Michael Krüger - I förnuftets dagsljus
Andra volymen i den sorgligt kortlivade serien Moderna poeter.
"Böckerna, sade hon oförmodat,/har blivit en plåga för människorna:/de har vänt hemåt,/trötta på tvånget att uppfinna." (övers. Lars Gustafsson)

Rainer Maria Rilke - Duinoelegierna
"Förfärande är var ängel. Och likväl, ve mig,/åkallar jag er, själens nästan dödande fåglar, trots vad jag vet." (övers. Erik Lindegren)

Georg Trakl - Helian och andra dikter
"Se, det skymmer redan!//Natten vänder åter och en dödlig/varelse klagar, och något annat lider med.//I bävan under höstliga färger/böjer sig huvudet djupare år för år." (övers. Johannes Edfelt)

Tyska dikter. Från medeltiden till våra dagar
Våra dagar innebär här 1939. Tolkningar och urval av Erik Blomberg.
"Ve mig, var finner jag, då/det vinter är, blommorna,/var solens sken/och jordens skugga?/Murarna stå/ordlösa, kalla. I blåsten/fanorna rassla." - Friedrich Hölderlin

Tidigare tyska listor:
10 bra tyska romaner
10 bra tyska filmer
10 bra tyska böcker
10 bra tyska skivor

Främlingar på ett tåg av Patricia Highsmith

"Hon talade långsamt, och Guy blev plötsligt förskräckt och insåg att hon var en främmande person, en person med helt andra tankar, helt andra känslor än han."
övers. Hans Ullberg

Du känner säkert till att Främlingar på ett tåg handlar om två män som byter mord efter att ha träffats under en tågresa.
Att du känner till detta beror nog mer på Alfred Hitchcocks filmatisering än på Patricia Highsmiths roman.

Främlingar på ett tåg kom 1950 . Den var Highsmiths debutroman och en stpr succé. Nu har den kommit i nyutgåva på Modernista med nytt förord av Henrik Berggren. I förordet får man bland annat veta att Highsmith ett tag försörjde sej på att skriva superhjälteserier. Något jag inte kände till.

Om du har sett Hitchcock-filmen så skiljer den sej tillräckligt mycket från romanen för att du inte ska behöva känna att du vet vad som ska hända (jag såg om filmen efter att ha läst boken - den håller bra).

Framförallt är det skillnad på hur de två männen förhåller sej till varandra i filmen och boken.

Bruno som föreslår mordutbytet är en alkoholiserad ung man som har drag som påminnner om senare highsmithromanfigurer som Tom Ripley och sonen i Ediths dagbok. Guy Haines är här visserligen ett offer för Bruno och hans perfekta mord-plan. Men det framgår att han också känner en slags dragning till Bruno.

Främlingar på ett tåg skiljer sej från den gängse kriminalromanen i att den bara visar ett förstrött intresse för mordutredningen. Highsmith har apropå Tom Ripley sagt att hon inte är intresserad av vedergällning och att hon ofta tycker att rättvisan är en fars.
Spänningen i Highsmiths bok ligger istället i spelet mellan de två männen. Men spännande är det.

Guldsmedens hemlighet av Elia Barcelô

"I samma ögonblick insåg jag att en av de där ynglingarna var min pappa, men jag fick inte syn på honom eftersom dörren hade stängts bakom mig."
övers. Ulf Eriksson

I Guldsmeden av Elia Barceló förs en man som i sin ungdom haft ett förhållande med en äldre kvinna tillbaka i tiden och träffar samma kvinna när hon var sjutton. Ett inte helt okomplicerat återseende.

Denna korta spanska roman från 2003 är en lågmäld och melankolisk historia. Och rätt så vacker.

Kärleksmotivet är viktigare än sf-elementet i Guldsmedens hemlighet. Men Barceló ska ha skrivit fler böcker med inslag av fantastik och science fiction.
Tyvärr verkar inga av hennes andra böcker finnas på svenska. Men den här är väl värd att läsa.