I de nederländska bergen av Cees Nooteboom

H. C. Andersens berättelse om syskonen Kai och Gerda och Snödrottningen och Djävulens spegel och skärvorna i hjärtat berättade min mamma för mej när jag var liten. Hon berättade bara kärnan i historien. Men jag läste den sen i vuxen ålder.
Det är en skrämmande och vacker saga. Flera författare har i modern tid utgått från den. Som Kelly Link i "Travels with the Snow Queen". Eller då Cees Nooteboom i 80-talsromanen I de nederländska bergen. Som tillsammans med två andra romaner av Nooteboom nu getts ut i nyutgåva av Modernista.

Nootebooms bok är nu snarare en anti-saga. "Sagan är en hinna av mögel på verkligheten" låter han en av sina romanfigurer tänka (en clown, för att göra det hela värre). Och det dröjer en bra bit in i boken innan den börjar handla om Snödrottningen.
I stället upptas mycket av boken av berättarens kommentarer. Att romanen ständigt avviker från berättelsen är i sej inte nåt problem. Flera bra författare brukar göra detta.
Nooteboom, eller snarare Nootebooms berättare, tar själv upp Denis Diderot. Men här hittar man ingen berättarglädje som i DiderotsJakob Fatalisten.
Att kalla det för berättarsorg eller -melankoli vore väl att ta i. Men en trötthet inför berättandet. En trötthet som tyvärr även läsaren kommer till att dela.

Jag har läst många, alltför många, hyllningar till berättandet. Så en kritik av detta skulle ha kunnat varit uppfriskande. Om den inte hade varit en så fånig kritik. Nooteboom låter en cirkusdirektör försöka få Kai och Lucia (som här inte är syskon utan ett par) att sätta upp sexshower. Och ungefär på den nivån befinner sej humorn. (Nooteboom kan annars vara en rolig författare som han visar i Ritualer som Modernista också återutgett.)
Och kritiken av Sagan blandas med den slags flummiga utopikritik som var så populär då på 80-talet. Sagor leder till Pol Pot. Eller nåt.

Det är inte en heltigenom dålig bok. Flera meningar glimrar till. Nästan alla av dessa är de som direkt och mindre ironiskt närmar sej Andersens eventyret. Också berättarens historia är bäst när den speglar sagan om Snödrottningen och spegelskärvorna och hugget i hjärtat.
Det hade kanske kunnat bli rätt så bra om inte Nooteboom hela tiden var tvungen att visa sitt förakt för sagor.
Synd på så rara glasskärvor.

(Först publicerad 9 maj 2014. I kommentarerna ger en läsare en avvikande mening om romanen.)