Samlade dikter av Erik Beckman

Egentligen är det lite orättvist att de sju diktsamlingarna i Erik Beckmans Samlade dikter bara får ett inlägg i denna serie där jag skriver om böckerna i min boksamling. Det var ju en gång sju böcker.

Jag har flera samlade dikter i mina bokhyllor. Samlade dikter är bra på många sätt (om dikterna är bra) men har också sina nackdelar. Det blir mycket poesi på en gång.

Jag ser i denna blogg att jag planerade att läsa alla diktsamlingarna i ordning när jag skaffade boken (jag tror på bokrea) för en fyra år sen. Det höll två och en halv diktsamlingarna ungefär. Men jag tror jag läst de flesta dikterna i boken.

Det är märkliga och roliga dikter. Från debuten Farstu (1963) med de inledande raderna "Inte orden, inte det de pekar på/men själva näsorna de pekar med är meningen." till Två dikters avslutande två rader "riddaren av resterna av Allt utom Los Angeles/resterna av riddaren av allt".

Dikterna förändras en del genom åren men det finns en klar beckmansk ton i alla samlingarna.
Beckmans egensinniga dikter är knepiga att citera i sin helhet. Men början på långdikten Tumme (1974) är ett bra exempel på Beckmans poesi:

1. (ett brett träräcke, till vänster om entrédörren plåtbelagt)

En annan sak. En dag
den sextonde december 1968
la någon ut en tändsticksask
på räcket utanför entrén
(händelsevis)
och det blev sommar och frös till igen.
En kväll i mitten av december 1969
hade ingen eld
(tillfälligtvis)
och någon gick och kom igen
med tändsticksaskar ifrån räcket vid entrén.
Ingen sticka var förstörd
och alla stickor brann normalt
och det blev sommar och frös till igen
som vanligt nästa höst.