Modern fransk dramatik

"The audience members' sense of identity with the Revolutionary citizens of Paris was completed as a féte populaire broke out with the final announcement of the taking of the Bastille. It included acrobats, a wrestling match and a number of fairground amusements in which the public could take part."
ur "La création collective" i Modern French drama av David Bradby

Boken Modern French drama 1940-1990 (det finns en tidigare utgåva där undertiteln är 1940-1980) av David Bradby har påverkat hur jag sorterar mina böcker.
En gång i tiden så hade jag mina böcker uppdelade i olika ämnesområden: lyrik, historia, ekonomi, teater, film, skönlitteratur och så vidare. Men då en del författare delades upp på för många omeåden bestämde jag mej för att istället sortera alla alfabetiskt.
Efter att ha gjort det hände det dock flera gånger när jag letade efter Modern French drama att det tog mej en lång tid att hitta den då jag aldrig kom ihåg författarens namn (sorry, viktige teaterhistoriker David Bradby). Så jag flyttade film och teater-böckerna till sitt eget ställe i biblioteket (detta har gjort att jag i den här genomgången av mina böcker missade att ta upp Erik Barnouws Documentary: A History of the Non-Fiction Film (sorry, Erik Barnouw)).

Det finns en anledning att jag ofta letade efter Modern French drama. Det är ett bra översiktsverk. Bradby tar förutom pjäserna också upp hur de satts upp.
Ett av de intressantaste avsnitten i boken är det om Théâtre du Soleils två revolutionspjäser.
I början av 70-talet satte gruppen upp ett stycke om franska revolutionen kallad 1789. Det byggde inte på någon tidigare skriven pjäs utan skapades av skådespelargruppen. Det var en annorlunda uppsättning.
Flera olika skådespelare spelade Louis XVI. En del framställde honom såsom sympatisk, andra som skurkaktig. Pjäsen spelades på fleta olika scener som åskådarna kunde flytta sej mellan. Uppsättningen var en stor succé både bland publiken och kritikerna.

En succé ropar efter sin uppföljare och några år senare satte truppen upp 1793. Den här gången spelade inte skådespelarna några kända historiska personligheter som Robespierre eller Marat utan vanliga medborgare: bagare, tvättkvinnor, smeder.
Ännu mer arbete hade lagts ner i scenbygget (trots att pjäserna var stora publika framgångar så blev de så dyra att de gick med förlust) som var som en jättelik mötessal. Som en av de mötessalar som sans-culottes samlades i. I pjäsen berättade skådespelarna, medlemmar av folket, om årets revolutionära händelser för varandra.

1793 var liksom 1789 en stor framgång publikmässigt sätt men inte lika populär hos kritikerna. Hur väl pjäserna fungerade är svårt att bedöma utan att ha varit i publiken. Men det låter som två mycket intressanta försök att förnya det historiska dramat.