Villette av Charlotte Brontë

"Jag lade undan detta stycke vardaglig kunskap, som samvetsgranna hemmafruar lägger undan de till synes värdelösa trasor och stumpar, som deras förutseende sinnen tror kan komma till användning någon dag."
övers. Anna-Karin Malmström Ehrling & Per Ove Ehrling

En av luckorna i min beläsenhet är 1800-talets engelska är romanerna som Jane Austen, Brontë-systrarna och George Eliot skrev.
På senare år har jag lite sakta börjat ändra på detta. Men när jag läste Villette förra året så var det min första roman av Charlotte Brontë. Jag har ännu inte läst hennes mest kända berättelse Jane Eyre.

Villette kom ut 1853. Det kom en svensk översättning strax efter detta. Men Modernistas utgåva är en nyöversättning (nästa månad så ger Modernista ut ännu en Charlotte Brontë-roman: Professorn.) Jag tyckte det var en rätt underlig bok på flera sätt. Något annat än jag hade väntat mej.

Det är inte enbart att jag är ovan vid att läsa den här sortens böcker som gör att den känns märklig. I Sandra M. Gilberts och Susan Gubars The Madwoman in the Attic säjs romanen vara "the most obviously eccentric of Brontës novels" (Gilbert och Gubar skriver fascinerande om Villette och du borde läsa dem istället för det här: kapitlet heter "The Buried Life of Lucy Snowe").

Berättaren och huvudpersonen är den föräldralösa Lucy Snowe. Men hon hoppar raskt över en stor del av sitt liv. Och ibland tycks hon se sej som en biperson i berättelsen och berättar istället om en av sina elevers kärlekshistorier.
Boken blandar kärleksromanen och den gotoska romanen på ett rätt udda sätt. Som om Lucy Snowe inte är hemma i någon av genrerna.

Det underliga är en kvalite. Det är en fängslande och ofta rolig roman. Jag borde fylla i mer av den där luckan. Kanske med Jane Eyre.