Min mor och Katarina Frostensons poesi

"I Katarina Frostensons diktning uppträder ett lyriskt jag som tycks sammansatt av två motsatta egenskaper, aggressivitet och offermentalitet. Det är ett starkt diktat jag, också i sin egenskap av offer."

ur Från Orfeus till Eurydike av Lena Malmberg

"Är inte där mer. Blir kvar i luften, efter den vandrandes gång. Rösten, berättelsen lever i luften, stannar där. Ett summer av fraser, trassel av satser. Anrop – Som samtalen under ditt ansikte, röstmysteriet. Det jag aldrig får veta – "

ur Stränderna av Katarina Frostenson 

När jag ser att den svenska poeten Katarina Frostenson fyller 70 år i dag så tar jag fram ett par diktsamlingar som tillhört min mor: Stränderna och Joner. Min mor har antecknat flitigt i dem.

Katarina Frostenson var en av hennes favoritpoeter och hon skrev också om Katarina Frostensons poesi (bland fem andra samtida svenska poeters) i sin avhandling Från Orfeus till Eurydike: En rörelse i samtida svensk lyrik (2000). 

För mej är Katarina Frostensons poesi för alltid förknippad med min mor.

I två fotnoter i mammas avhandling så nämner hon de två fotoböcker Katarina Frostenson och hennes man Jean-Claude Arnault gett ut tillsammans. Där Jean-Claude Arnault stod för fotografierna och Katarina Frostenson för texten (de gav ut en till fotobok efter det att avhandlingen kom ut). Jag minns när mamma lånade böckerna i samband med att hon jobbade på avhandlingen och hur förvånade vi var över att fotona var så svaga.

Min mor dog 2014. Några år innan någon svensk poesiläsare fick tag i en magisk aphand och önskade att fler människor skulle veta vem Katarina Frostenson är.

Jag vet inte om min mor hade hört ryktena om Jean-Claude Arnault. Hon befann sej rätt långt bort från det stockholmska kulturfolkvimlet. Om hon hört ryktena så berättade hon dem inte vidare till mej.

När det skrevs som mest om skandalen kring Katarina Frostenson så undrade jag ofta vad min mor skulle ha tänkt och sagt om det. Men en del av mej var också glad över att hon slapp höra om det. En betydligt större del av mej önskade att jag kunde pratat med henne om det.

Och jag saknar att diskutera poesi med henne. Jag saknar att prata med henne.

Förra året läste jag Katarina Frostensons K och F – en färd. Böckerna är försvarstal. K är märklig då den ofta är så trivsam: diktcitat, prat om böcker och filmer, författaranekdoter.  Och sen bittra ord om hur hon och hennes man är falskeligt anklagade och förföljda trots att anklagelserna så vitt jag förstår inte är falska.

I F – en färd är berättaren lika övertygad om att det är alla andra som har fel men tonen är mer konsistent, sorgsnare.

Dessa två böcker har säkert lästs i betydligt större utsträckning än hennes diktsamlingar. Jag vet inte om de är särskilt bra.

Jag läser i Stränderna och Joner. Det är stark, vacker poesi. En och annan versrad låter tvetydigare nu än när jag läste dem innan skandalen. Men jag tycker fortfarande detta är bland de bästa svenska diktsamlingarna. För mej kommer de alltid att vara viktiga. Jag stannar upp ibland och försöker läsa vad min mor skrivit i marginalen.

Vi bad officianten läsa några rader ur Katarina Frostensons dikt "Mors spår" på vår mors begravning:

"Hon vänder sig om

och slår ut

mitt i vintern

mitt i vintern slår hon ut

snökristallansikte

hon vänder sig bort från mig ett tag för alltid"

(ur Joner)