Den som enbart skulle känna till Lars Gustafsson fram till och med säj 1978 skulle nog ha blivit lite förvånad över karikatyren av Lars Gustafsson här.
På 1960-talet och -70-talet så hade Lars Gustafsson öppnat BLM för vänsterskribenter, tagit ställning mot USA:s krig i Vietnam och kritiserat industrialismen. Han publicerade sej i vänstertidskriften FiB/Kulturfront. Några år var han ordförande för FiB/Kulturfronts systertidning Förr och nu.
Men mot slutet av 1970-talet började Lars Gustafsson röra sej högerut. Och 1980 talade han på SAF:s kongress. (SAF står för Svenska Arbetsgivarföreningen som senare slogs samman med Sveriges Industriförbund till Svenskt Näringsliv).
I en i och för sej intressant essä från denna tid skriver Lars Gustafsson kritiskt om intellektuella som lierat sej med makten. Men Lars Gustafsson själv lierade sej med SAF som också tillhörde makten. (Föreningen Lars Gustafsson talar inför i Ratte i New York har vissa likheter med SAF).
Lars Gustafssons kritik mot socialdemokratin i allmänhet och Olof Palme i synnerhet började bli så hätsk och överdriven att den ibland lät parodisk.
David Brolin ger en skildring av Lars Gustafssons resa högerut i boken Omprövningar: Svenska vänsterintellektuella i skiftet från 70-tal till 80-tal.
Det bör säjas att Lars Gustafsson var liberal även tidigare. "Herre Gud, jag är ju i grund och botten liberal!" som berättaren (som heter Lars Gustafsson) säjer i Sigismund (1976). Men han var liberal på ett helt annat sätt än den senare Robert Nozick-inspirerade Lars Gustafsson.
Liberalismerna äro många.
Detta leder ibland till missförstånd. Tidigare i år var det en artikel i högertidskriften Smedjan som läste Sprickorna i muren som ett uttryck för den åskådning Lars Gustafsson har i sina politiska 80-talsessäer utan att skribenten lagt märke till att hans politik under tiden han skrev Sprickorna i muren var radikalt annorlunda.
För den som brukar läsa min blogg kommer det knappast som en överraskning att jag känner mej mer befryndad med tendensen hos den mer vänsterorienterade Lars Gustafsson.
När jag i år läst igenom Lars Gustafssons i kronologisk ordning så har det ändå varit intressant att följa Lars Gustafssons väg högerut. En väg som ofta har gått lite oväntat. När han väl kommit fram är det inte lika intressant. (Jag har haft liknande erfarenheter med att läsa skribenter som radikaliserats vänsterut.) Fortfarande med För liberalismen (1981) så var det givande att argumenterade med och emot idéerna i huvudet medan jag läste. Men när jag kommit till Problemformuleringsprivilegiet (1989) så hade Lars Gustafsson kommit för långt från mina egna åsikter för att det skulle ge så mycket.
Men det ska säjas att till exempel essäsamlingen Landskapets långsamma förändringar (1992) som inte är lika snävt politisk fångade mej igen.
Lars Gustafssons allra tidigaste böcker är rätt opolitiska. Men något som hänger kvar från Lars Gustafssons vänsterperiod är att han fortsätter att vara en politisk författare när han går högerut. Mer i romanerna än i poesin (även om han påstår nånstans att han skrivit den svenska litteraturens enda dikt om att skatterna är för höga). Och romaner som till exempel Sorgemusik för frimurare (1983) eller En kakelsättares eftermiddag (1991) är inga dåliga böcker.
Lite mildras nyliberalismen i de senare böckerna och en kritik av industrialismen kan åter ibland göra sej hörd.
Det finns goda skäl att läsa också den senare delen av författarskapet även om man som jag befinner sej till vänster. Det finns flera mycket bra böcker där. Och trots allt läser vi inte böcker främst för att hålla med dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar