Om samtidslitteraturens ständiga misslyckande

Debutanter brukar få välvilliga recensioner. (Om inte författaren redan är en känd person.) Vilket är förståeligt. Men ofta när de buntas samman tas deras böcker som exempel på att samtidsprosans dåliga tillstånd. Detta sker relativt regelbundet. Som grupp är debutanterna lätta att citera som exempel på världsfrånvändhet, saknat samhällsengageman eller vad man vill.

När Jonas Thente skriver om händelselösa romaner i dagens DN så iddas han inte ta upp faktiska exempel utan räknar upp fem, så vitt jag har erfarit, rätt disparata författare. Som representanter för den unga samtidsprosan. Jo, han nämner Karolina Ramquists och designkläder i en bok han annars kallar utmärkt.

Att samtidsprosan inte skildrar samtiden tillräckligt samtidsligt har sagts i stort sett alla tider. De författare, också något på måfå, som Thente räknar upp som de som gjort så blev säkert också beskyllda för att inte skildra samtiden.

Nu är det inte bara samtiden Thente vill se skildrad utan "tumultuariska intryck" och jag-explosioner. I sammanhanget nämner han underligt nog Xavier de Maistres Nattlig resa i min kammare som säjs skildra internetsurfartillvaron. Eller nåt sånt.

Samtidsprosan kan vi betryggande nog veta alltid kommer att bli funnen för lätt när den vägs. I alla fall om den vägs i mängdförpackning. Ett annat som är betryggande att veta är att i stort sett samma slags artiklar om samtidskritiken och dess brister duker upp lika ofta. Det är bara att vänta.

(En längre version av artikeln finns på Thentes Bokblogg. Där blir Nattlig resa i min kammare-delen lite mer begriplig. Inte så att det är särskilt logiskt men boken citeras och då det är en citatvänlig bok gör det det hela lite mer förståeligt.)