Är Blade Runner/Androidens drömmar en bra bok?

Som många författare som blivit ett namn som läsare utanför genren känner till så tenderar Philip K. Dicks inflytande att något överskattas. När han säjs ha påverkat filmer som Matrix och (den riktigt bra) Dark City så glöms det oftast att de teman om verklighet och illusion som fanns i mycket av Dicks verk var rätt vanliga även bland hans samtida science fiction-kollegor.

I en artikel i DN för något år sen gjordes han till ukronins skapare. Vilket han inte var. Ola Larsmo har skrivit att Stanislaw Lems författarskap är otänkbart utan Philip K. Dick. Trots att de var samtida och flera av Lems viktiga verk skrevs innan han kan ha läst Dick. Sen var Dick en av de få amerikanska sf-författare som den polske Lem uppskattade.

Denna övervärdering tar sej också rent pekuniära uttryck. Philip K. Dick-volymer på amerikanska antikvariat får upptrissade priser. Detta går också allt oftare att se i svenska antikvariat. (Jag har sett en förstautgåva av DAWs The Book of Philip K. Dick för 600 kronor på ett svenskt nätantikvariat. Vilket jag först tyckte var lite kul då jag har en sådan förstautgåva. Men min var tenth printing. Vilket inte brukar göra så mycket prismässigt när det gäller originalpocket men ska man låtsas att den är värd 600 kronor ska man nog ha den första tryckningen också. Nu är det en best-of-novellsamling på ett massförlag. Så priset är knappast rimligt i vilket fall.)

Det här gör också att det finns en tendens att avfärda Dick som författare. I ett inlägg om filmatiseringar läste jag för ett tag sen en bloggare som menade att Philip K. Dick-filmatiseringar alltid var bättre än originalböckerna då Dick, enligt honom, hade bra idéer men var en förfärlig författare när det kom till att skriva meningar.

Vilket väl också är att ta i. Även om Dicks prosa är minst sagt ojämn. Liksom hans intriger. Flera av hans romaner faller sönder och samman intrigmässigt mot slutet.

Blade Runner (som den senaste svenska översättningen av Do Androids Dream of Electric Sheep? heter) har ett mindre logiskt avsnitt. Men det kommer i mitten av romanen. Vilket gör mindre än om det hade kommit i slutet.

Det finns två teman som, även om de är långt ifrån unika för honom, man ändå kan säja att Philip K. Dick stakat ut. Äkta förfalskningar och robotar som inte vet att de är robotar. Bägge finns med i Blade Runner. Av dessa två så är det simulacrum-temat som är det övervägande. I den glest befolkade framtida världen så finns det heller inte många djur. Att ha ett djur ses inte bara som en statussymbol utan också som en medborgerlig plikt. Denna dyrkan av djur kommer fram i frågorna i Voigt-Kampff-testen. Ett skckligt sätt att skildra ett annat samhälles värderingar på. De som inte har råd att ha levande djur har kopior. Det elektriska fåret i romanens titel ägs av bokens protagonist. Styckena där han går ut och låtsas mata sitt konstgjorda får tillhör de bästa i boken.

Detta får efter hand också metafysiskt religiösa aspekter som i många av Dicks 60-talsromaner. Men är här behandlat mer nedtonat än i Dick värsta gnostiska excesser.

Där Ridley Scotts film är ständigt regn och solglasögon och blut und boden medan man ser cool ut (och inget fel med det) så är stämningen i Dicks roman framförallt melankolisk.

Så är Blade Runner en bra roman? Ja. Den är inte fullt lika bra som Dicks bästa (som Flöda min gråt sa polisen och Mannen i det höga slottet). Utan tillhör verken strax under (Galactic Pothealer, Ubik och Dråparen). Liksom i dessa senare finns det vissa brister i kompositionen men samtidigt är texten komplex och vissa stycken är väldigt vackra.
Och slutet är för en gångs skull riktigt bra.