måndag 20 juli 2009

Månfärder


"They'll never ever reach the moon/at least not the one we're after" sjöng Leonard Cohen i "Sing another song boys". Men till en måne kom de. Denna måndag är det fyrtio år sedan månens yta för första gången misspryddes av stjärnbaneret.

I litteraturen har man färdats till månen tidigare. Lukianos En sannfärdig historia och astronomen Keplers Somnium (som väl egentligen är en essä uppiffad av en ramhandling där en man åker till månen i sömnen.

Cyrano de Bergerac hade i sitt första månresebesök flaskor fyllda med dagg i bältet. Solens värme fick flaskorna och Cyrano att lyfta. Tyvärr funkade det för bra och han åkte förbi månen och fick skära väck flaskorna för att senare färdas till månen på ett mindre poetiskt sätt i en maskin.

Andra månresenärer är Münchhausen och Hans Pfaall.

Beskrivningen av maskinerna som tar hjälten i berättelsen till månen blir mer detaljerade ju närmare vår tid man kommer. Jules Verne har långa utläggningar om den tekniska aspekten av månfärden i Från jorden till månen. Dock inget som förklarar hur de som blir utskjutna ur romanens kanon överlever. Bokens uppföljare Barbicane & co. är roligare.

I ytterligare senare fiktion, åren innan månlandningen, så är frågan ofta inte bara hur utan också för vems pengar man ska åka till månen. I Robert A. Heinleins Mannen som sålde månen är projektet privatfinansierat och boken följer hur hjälten skaffar sej pengar till resan. Medan i William Tenns novell "Project hush" militären i hemlighet skickar en raket till månen. Väl där ser de en annan raket. De fruktar att det är ryssen. Det visar sej vara den amerikanska flottan som också i all hemlighet skickat ett par man till månen.

Efter att människan väl åkt till månen så minskade intresset för månresor rejält i fiktionen. Kanske inte så konstigt då det ju inte är något där. Bara en massa månsten. Bättre en månsten i handen än flera tusen ton på månen. Samuel Delanys Dahlgren innehåller emellertid en rätt intressant skildring av en astronauts uppfattning om att gå på månen.

I ukronier eller kontrafaktiska historier, alltså såna där där tyskarna vann andra världskriget och liknande är månresan en av de detaljer som brukar tas upp för att skilja tidslinjen från vår egen. Warren Ellis, som i sina serier visar ett intresse för rymdprogrammets historia och i ett nummer av Planetary utgår från Jules Vernes Från jorden till månen har skrivit ett av de mer intressanta skildringarna av ett rymdprogram som tog en annan riktning.

I albumet Ministry of Space, tecknat av Chris Weston, så är det det brittiska imperiet som efter andra världskriget tar ledningen i rymdkapplöpningen. När de första männen landar på månen 1953 så planteras Union Jack på månens yta med orden:"I claim this territory for her majesty Queen Elizabeth II, and for the british empire. This is not the end of our mission. It's the beginning."
Världen i Ellis album är annorlunda vår på gott och ont och det onda visar sej i ett mycket obehagligt slut. Men där finns också en påminnelse om att när man förr drömde om att åka till månen var det för att komma vidare. Färdas längre ut i universum.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar