Veckans dikt

ALLA GÅR MED UR PÅ VRISTEN. Av sekunder
skoltimmen består och ödet likaså.
Fingrars spår på glaset, siffrorna inunder -
tanken på dem, varför skrämmer den mig så?

Ännu en försenad dag, jag ser på klockan,
men dess glas är matt och saknar glans,
som om bara skrovlig is där fanns.
Och jag rycker till, tar av mig klockan.

Och boettens yta lutar, visarn strävar
runt, kort tiden är och lång historien,
skral är synen, huden slät på kinden än,
längs århundradet med fuktig hand jag trevar.

Viivi Luik
(övers. Ilmar Laaban)