fredag 12 augusti 2011

League of extraordinary gentlemen Century 2 - Paint it black


I seriealbumet The League of Extraordinary Gentlemen (2000) av Alan Moore (text) och Kevin O'Neill (bild) så gick några av den viktorianska litteraturens figurer samman i en brottsbekämpande grupp. Kapten Nemo, den osynlige mannen från H. G. Wells roman, Mina Murray från Dracula och herrarna Jekyll och Hyde.

Den och dess uppföljare, där gruppen splittras, var rätt roande och eleganta serier.

Dessa två följdes upp med Black Dossier (som jag skrivit om HÄR) och en serie som utspelar sej, i tre fristående album, under 1900-talet. Förra delen av Leauge of Extraordinary Gentlemen. Century handlade om Bertolt Brechts "Sjörövar Jenny" (den har jag skrivit om HÄR). Andra albumet i Century, "1969" eller "Paint it black", har nu kommit ut.

Wells spelade en stor roll i de två första albumen. Och handlingen här är delvis tagen från hans novell "Professor Elveshams efterlämnade papper".

Den refereras nu inte, men det alluderas på väldigt många andra filmer och böcker. llusionerna till viktoriansk litteratur gav en extra krydda åt äventyren i de två första böckerna. Men här har den kryddan använts lite väl mycket. Det är som om Moore har tänkt att om en tesked salt ger mer smak åt maten så måste fyra matskedar salt leda till en ännu bättre måltid.

Det är inte enbart att de flesta referenser går en förbi. De som jag ändå uppfattar känns glädjelösa. Ramhandlingen i Century kretsar kring födseln av en anti-krist. I en scen diskuterar våra hjältar (Mina Murray, Alan Quatermain och Virginia Woolfs Orlando) ett försök att frambringa denne: "He said some poor girl... Rosemary something... was the mother. Luckily the baby died in infancy". På den platta nivån ligger referenserna i albumet - men i de flesta fall är de dessutom obegripliga.

Det är ett lite bättre O'Neill-album än Moore-album. Teckningarna är inte riktigt lika bra som i de första volymerna. Men en del av de mer utflippade sekvenserna (det är ändå 60-talet som skildras) är snygga och väldigt o'neillska. En av dessa scener störs tyvärr av att den ackompanjeras av "Sympathy for the devil".
Fast inte själva sången, utan Moores (usla) omtolkning av texten. Som sjungs inte av Mick Jagger utan av den popsångare som Mick Jagger spelar i filmen Performance. Och nånstans där tappar jag helt tålamodet med berättelsen (och det blir inte bättre när Siouxsie & The Banshees får heta Zuki And The Tawdries och covera Brecht via Moore).

4 kommentarer:

  1. I förrgår skeppades mitt ex till Sverige från brittiska amazon (där jag fick pynta blott £2.90 (!) för ett beggat ex), och jag väntar med spänning på albumet. Har inte läst the black dossier än (kommer samtidigt), men däremot Century: 1910 - en historia mer eller mindre helt utan egentlig intrig. De första två delarna var en fröjd, mitt främsta minne från 1910 är frustrationen att inte hänga med i alla hänvisningar, syftningar och lån.
    Av din recension att döma lider Moore fortfarande av crossoverfrossa i den här senaste delen, synd isf, blev hoppfull efter att ha läst intervjuer etc med upphovsmännen...

    SvaraRadera
  2. Det är rätt många referenser redan i det första albumet. Men de märks inte lika tydligt.
    Alan Moore låter i intervjuerna som om han haft roligt när han stoppat in olika figurer från brittiska filmer och Moorcock-noveller. Men det är en glädje som inte märks i slutresultatet.

    Den bästa sekvensen i Century: 1969 är en två sidor lång flashback - nästan helt utan hänvisningar till andra historier.
    Den och en del till i albumet gör dock att det nog är värt tre pund.

    SvaraRadera
  3. Okej,får återkomma när jag läst den... Btw tack för en välskriven och regelbundet uppdaterad blogg, knivskarpa analyser och goda tipps, du borde dock skriva mer om serier och skräckfilm än jan Myrdal

    SvaraRadera
  4. Tack.
    Det ska bli intressant att höra vad du tycker om albumet.

    SvaraRadera