The League of Extraordinary Gentlemen Century: 1910 av Alan Moore och Kevin O'Neill

The League of Extraordinary Gentlemen är en serietidning skriven av Alan Moore och tecknad av Kevin O'Neill. Den tar karaktärer från Dracula, Jekyll och Hyde, En världsomsegling under havet och diverse berättelser av H. G. Wells och låter de mötas.

I första albumet samlas gruppen. I det andra splittras den. Om första volymen ställde sej frågan hur det skulle se ut om den Osynlige mannen, kapten Nemo och Jekyll och Hyde och andra gick samman i en crossover så ger den andra volymen svaret att de skulle ha ihjäl varandra.

Serien tillhör kanske den lättviktigare delen av Moores arbeten men berättelsen håller rytmen väl och O'Neills teckningar är bra. Och färgläggningen av Ben Dimagmaliw är nästan i sej att skäl att läsa böckerna. Men det går inte att påstå att serien direkt ropade efter en fortsättning. Häromåret kom dock paus-volymen The Black Dossier och nu har den första delen av den tredje boken kommit ut.

Century, som den heter, ska komma i tre fristående volymer. Första utspelar sej 1910, andra 1968 och tredje i "nutid". Eller det säjs att de ska vara fristående och ändå bilda en enhet. Vad det verkar betyda är att det som i den här 1910-boken kommer att finnas två berättelser. Varav den ena som handlar om skapandet av ett apokalyptiskt månbarn kommer att fortsätta i de följande volymerna. Medan den andra historien, delvis tagen från Bertholt Brechts Tolvskillingoperan får sin avslutning i denna bok.

De nya medlemmarna i LOEG-gruppen är kanske mindre kända än de tidigare. Den ockulte detektiven Carnacki, mästertjuven Raffles och Orlando (fast han/hon är inte sej särkilt lik från Virginia Woolfs roman. Men egentligen behöver man inte känna till figurerna sen tidigare. Deras roller visar sej. Dock är de kanske inte fullt lika spännande karaktärer som Jekyll/Hyde och Kapten Nemo. Dessa möter en version av Aleister Crowley, en magiker som Moore envisas med att tycka är intressant.

Den delen som borde vara mer intressant tar upp två trådar från Brechts Tolvskillingopera, i sej en omarbetning av John Gays Tiggaropera. Men det är framförallt sångerna i Brechts pjäs som det utgås ifrån. Det är tyvärr inte särskilt bra. Ett problem är att Moore är en betydligt sämre poet än Brecht. "What keeps mankind alive" (också undertiteln på historien) omarbetas utan god anledning till ett pekoralt syskon till sången. Men det största problemet är den förändring den andra visan får "Pirate-Jenny".

Och nu måste jag tyvärr gå in på vissa händelser i albumet för att förklara. Spoilers, som det heter, efter bilden.


"Sjörövar-Jenny" är en sång en städerska sjunger i Brechts pjäs. I den fantiserar hon om att det ska komma ett piratskepp och döda alla de hon passar upp på. "Och den middagsstunden blir det tyst ner i hamnen,/när man frågar, vilka som ska dö./Och då får ni höra hur jag svarar: Alla./Och när huvena faller säjer jag: Hoppla!" (övers. Ebbe Linde). Jenny i albumet är Kapten Nemos dotter Janni som vägrar följa i sin fars fotspår utan tar jobb som städerska på ett hotell. Att sången i albumet förvandlas från fantasi till verkliga händelser är, även om det går att argumentera för att det är en försvagning, inte så oväntat. Men Moore ändrar texten, som går genom merparten av berättelsen sjungen av en av MacHeaths väninnor (Mackie Kniven är också med på ett hörn i historien) till att handla om sexuella trakasserier mot Jenny/Janni. Till sist blir hon brutalt våldtagen och först då skickar hon efter sin fars män och tar pirattronen i besittning.

Den hämndfantasi som finns i originalet är mot den alldagliga normala förnedringen. I kombination med det tvivelaktiga sätt som sexuellt våld skildrats i tidigare volymer av LOEG känns det också lite spekulativt, även om våldtäkten här åtminstone skildras som något odelat negativt. (I första boken skildras två våldtäktsförsök humoristiskt och i den andra är en våldtäkt närmast framställd som en rättfärdig hämnd.)

Ett annat problem är att den här förändringen gör själva tenat väldigt lik det i en annan riff på pjäsen: Lars von Triers Dogville. Fast sämre.

Det finns en del i serien som fungerar bättre. O'Neills teckningar är fortsatt bra, särskilt av arkitekturen. Men det finns något trött över de cameos som avtecknas i gruppens högkvarter. En sekvens med en för mej tidigare okänd karaktär som är fast i rummet men färdas i tiden är snyggt gjord. Och om man bara i sitt huvud ersätter slutets sång och dans med den riktiga texten till "What keeps mankind alive?" så är det en underbar final som påminner om MAD-parodin på West Side Story.

I nästa nummer, det som utspelar sej 1968 i Swinging London, ska Jerry Cornelius vara med. Vilket gör att jag kommer att läsa det. Men det är tydligt att serien har tappat farten. Att den skulle ha slutat som herr Hyde, sjungande "You should see me dance the polka". Och vi hade kommit ihåg den som bättre än den var.