Alan Moore som musiker

Far away on Monster Island
In the radioactive twilight
Sipping x-rays underneath a cocktail sky
Where the surf booms like Hiroshima
And the fishes really fly
[...]
And all my monster friends
Are singin' - Gojira! Gojira! Go!
And I'm so tired of trampling Tokyo
Gojira! Gojira! Go!
And I'm so tired of trampling Tokyo

Alan Moore. Storyteller, en biografi om serietidningsförfattaren skriven av Gary Spencer Millidge innehåller, förutom skolfoton och sånt också en CD. Med uppläsningar och låtar. Som många konstnärer så har Moore sysslat med flera saker. I början ritade han själv sina serier. I boken säjer han att han led av handikappet att inte kunna teckna. Men de exempel som ges på hans egenhändigt tecknade serier i biografin är inte så dåliga. Hans musikaliska förmåga är det tyvärr lite sämre med.

Skivan innehåller 19 spår. Det äldsta är från 1983, det nyaste från 2009. En stor del är att Moore läser från sina prosaverk. Vilket då det inte kommer med någon text blir lite meningslöst. Moore har en suggestiv röst, men inte så tydlig sådan.

Musiken påminner om rätt mycket experimentell pop. Lite kabarét (Moore hade i början av sin karriär som serieskapare pseudonymen Curt Vile - efter Kurt Weill), lite entonig sång. Mycket till sångröst har Moore inte. I en del spår med hans band The Emperor of Ice Cream har de löst detta med att han pratsjunger och de andra medlemmarna körar. Det skulle ha kunnat vara rätt okej om det inte vore för det svaga 90-talskompet - nån slags synthpop.

Många av sångerna låter rätt likt bra musik, typ Faust, fast sämre, mycket sämre. Den bästa och äldsta sången, "March of the sinister ducks" (utgiven på singel med omslaget nedan av Kevin O'Neill), skulle mycket väl kunna vara en hommage till Residents album Duck Stab. Den är från den tiden då Moore var i ett band med Bauhaus-basisten David J. På baksidan av ett av Bahaus album från den här tiden finns en dikt av Moore. David J. skrev och gav ut en sång baserad på ett kapitel i Moore seriealbum V för Vendetta kallad "The Vicious Cabaret". Den finns inte med här men så medverkar Moore heller inte på spåret.

Vad man kan sakna annars är de två spår som skulle ha följt med League of Extraordinary Gentlemen: The Black Dossier. Det är dock möjligt att DC Comics äger rättigheterna till det.

Flera av sångerna har illustrerats av serietecknare, såsom "Another suburban romance" (ett av de bättre spåren) och "Trampling Tokyo" (illustrerad av Art Adams, se bild ovan). Den senare har en rätt fyndig text. Även om det inte är riktigt lika tufft att en rocksångare sjunger om Godzilla och Steve Ditkos Mr. A. och sånt när nu sångarens secret identity är en känd serieskapare.

Ett par av Moores sånger här har coverats av andra artister. Kanske mindre för att de är bra och mer på grund av den status Moore har. Så gör Detroit-bandet The Dirtbombs "Leopardman at C&A". En sång som kanske hade haft en större covderpotential är den tidigare nämnda "Trampling Tokyo" vars slutkväde "Gojira! Gojira! Go!/And I'm so tired of trampling Tokyo" har något visst sorgset och sublimt löjligt över sej som inte helt förstörs av arrangemanget och Moores "sång".